Radiokorrespondenterna Ryssland

Radiokorrespondenterna om pandemins något oväntade påverkan på stadstrafiken. I flera europeiska storstäder experimenteras nu med färre bilar och fler cyklar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Medverkar gör bland andra: Andreas Liljeheden, Brysselkorrespondent och Sophia Becker, trafikforskare på tekniska universitetet i Berlin. Caroline Salzinger, [email protected]

Mångmiljonstaden Wuhan i Kina var staden där coronaviruset först bröt ut. Vad säger det som hände i Wuhan om Kina i övrigt? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I april reste Sveriges Radios Kinakorrespondent in i Wuhan efter att staden öppnat igen efter en 76 dagar lång karantän. Hur hanterade Wuhanborna viruset och vad hände sedan? Medverkande: Fredrik Fällman, docent i sinologi vid Göteborgs universitet. Ling, frilandsfotograf Wuhan. Dai Zhenqing, professor i psykologi vid Wuhans universitet. Ji Shuhui, expressbud Wuhan.

Coronautbrottet har vidgat sprickorna inom EU. Vad är det för samarbete som blir kvar när pandemin ebbar ut? Ett splittrat EU eller en union stärkt av krisen? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Medverkande: Ylva "Elvis" Nilsson, frilansjournalist och krönikör i Expressen med mångårig erfarenhet som Brysselkorrespondent och Göran von Sydow, chef på Svenska institutet för Europapolitiska studier, Sieps. Andreas Liljeheden, [email protected]

En del argumenterar nu för att coronakrisen ger en chans att starta om ekonomierna på ett mer miljö- och klimatvänligt sätt. Men redan kommer rapporter om att utsläppen i Kina är tillbaka på högre nivåer än före krisen. Har coronakrisen ökat eller minskat möjligheten att bromsa den globala uppvärmningen? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Hör Fredrik Hedenus, docent i fysisk resursteori som forskar på klimat, energi och jordbruk vid Chalmers Tekniska Högskola. Marie-Louise Kristola, [email protected]

Sveriges Radios korrespondent med fokus på unga i världen Caroline Kernen, berättar om högerextrema unga män som hatar, som inspireras av varandra och som mördar i tron om att de skyddar någonting. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Bland annat Tyskland, USA, Nya Zeeland och Norge har de senaste åren drabbats av misstänkta terrordåd där man tror att gärningsmännen hade högerextrema motiv. Säpo rapporterar att högerextremismen i Sverige ökar och att mäns hat mot kvinnor  också är ett växande hot. Det finns exempel på attentat där de misstänkta gärningsmännen har kopplats till den så kallade Incel-kulturen. Radiokorrespondenterna denna vecka handlar om attackerna, om de som drabbas och om ideologin bakom. Caroline [email protected]

Som reporter blickar man ofta framåt mot nästa berättelse, nästa nyhet. I detta avsnitt blickar Latinamerikakorrespondent Lotten Collin bakåt och tar reda på vad som hände sedan, efter att reportagen sänts. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Hör Juana i Colombia som lämnade Farc-gerillan och i dag lever helt annat liv, Zenaida Perez i Guatemala vars söner reste till USA för att försöka hitta jobb och skicka hem pengar och Mariza De Souza, sjuksköterskan på Amazonasfloden. Vi träffar också Imelda Gutierrez i Mexiko som kämpat mot bilfabrikernas miljöförstöring hennes by, läraren Zuleika Matamoros i coronakrisens Venezuela och toppolitikern Gabriela Montaño som flydde Bolivia tillsammans med tidigare president Evo Morales och som i dag lever i exil. Lotten Collin, [email protected]

Trots coronakrisen vill den polska regeringen hålla presidentval i maj. Oppositionen rasar mot planerna. Kommer det bli av? Och kommer det i sådana fall att ses som legitimt? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Medverkande: Sophie Engström, lektor i svenska på Jagellonska universitetet i Krakow och Michael Winiarski, korrespondent på Dagens Nyheter. Lubna El-Shanti, Östersjö[email protected]

Under de drygt 100 dagar som gått sedan det första fallet av det nya Coronaviruset rapporterades har världen förändrats dramatiskt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Nästan alla världens länder är drabbade av pandemin, men konsekvenserna för enskilda skiljer sig åt beroende var i världen man bor. Sveriges Radios korrespondenter har talat med människor i Colombia, Nepal, Senegal och Turkiet om hur deras vardag förändrats på grund av pandemin och de restriktioner som införts för att stoppa smittspridningen. Programledare: Maja Lagercrantz

USA drabbas hårt av coronasmittan. Hur hanterar myndigheterna utbrottet och hur tacklar vanliga amerikaner krisen och oron i sin vardag? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Radiokorrespondenterna handlar denna veckan om coronautbrottet i USA och dess enorma följdverkningar. Hör röster från runtom USA om hur de påverkas. Gäst: Karin Olofsdotter, Sveriges ambassadör i Washington. Kajsa Boglind, [email protected]

I Iran har invånarna samma drömmar och längtan som svenskarna. Men iranierna måste också hantera konsekvenserna av hårda sanktioner från omvärlden och ett hårt tryck från de styrande mullorna. Dessutom finns nu hotet från coronaviruset. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Sveriges Radios mellanösternkorrespondent Johan Mathias Sommarström besöker en medelklassfamilj i Teheran och tar en titt i kylskåpet. I takt med höjda matpriser blir det allt glesare på hyllorna. Han träffar också en regimkritisk serietecknare som tar en risk med varje pennstreck. Och en ballerina vars steg är förbjudna. Medverkar gör också Erika Holmquist, Irananalytiker på Försvarets Forskningsinstitut, FOI Johan Mathias Sommarström, Mellanö[email protected]

Radiokorrespondenterna om situationen för kvinnor runtom i Afrika och de som trotsar gamla seder och traditioner. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Den 8:e mars är Internationella kvinnodagen och kvinnors och flickors rätt att bestämma över sina egna liv uppmärksammas över hela världen. I Radiokorrespondenterna denna vecka gör vi nedslag runtom i Afrika och träffar kvinnor som på olika sätt vågat gå sin egen väg, ofta i väldigt mansdominerade samhällen. Hör reportage från Sudan, Rwanda och Zambia. Medverkar gör även Alice Petrén, Sveriges Radios Migrationskorrespondent. Samuel Larsson, [email protected]

Kosmopolitiska städer med liberala idéer står mot en landsbygd med konservativa, nationalistiska sympatier. Östeuropakorrespondent Filip Kotsambouikidisk rapporterar om klyftan mellan stad och land i Centraleuropa. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I länder som Ungern, Polen, Tjeckien och Slovakien har huvudstäderna en efter en röstat fram borgmästare med budskap som står i stark kontrast till landets regeringar. Sist ut var Ungerns huvudstad som i höstas röstade fram en grön och progressiv borgmästare. Radiokorrespondenterna börjar på en bar i just Budapest, där den politiska polariseringen blivit högst påtaglig för besökarna. Filip [email protected] Caroline [email protected]

Miljoner barn världen över lever mitt i eller i närheten av krig. I Ukraina har kriget pågått i sex år. Hur påverkar det barnen? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. – Jag vill att det ska bli fred och att allas drömmar uppfylls, säger Kira, 10. Möt barnen som leker, målar och sjunger i frontstaden Marinka och barnen på andra sidan fronten i staden Lutugine som agiterar för patriotism. Gäst: Sofia Bidö, psykolog på Rädda Barnen. Jesper Lindau, [email protected]

Återigen har unga tagit sig ut på gatorna i Mellanöstern för att protestera. Är det fortsättningen på arabiska våren vi ser? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Många vänder sig mot det religiösa etablissemanget och mot Ayatollornas styre. Men för många är protesterna också en slags terapi, säger 23-årige Omar Dabour, skådespelare i Irak. – Hela Irak är som ett psykfall, en traumatiserad befolkning som är i behov av terapi. – Alla i min ålder har vuxit upp med död, kris och religiös sekterism. Jag såg lik på gatan när jag gick till skolan som barn. Men här i proteströrelsen känner jag att jag blir botad, det är som mental självhjälp, säger han. Följ med Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén till Irak, Libanon och Iran där unga återigen samlas för att demonstrera. Cecilia Uddé[email protected] 

Klimatvärstingen Island vill ha noll utsläpp 2040 men brottas med tung industri och en bilälskande befolkning. Sveriges Radios korrespondent Jens Möller träffar Sveriges ambassadör, Håkan Juholt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Radiokorrespondenterna från Reykjavik, med Jens Möller. Hör bland andra Islands statsminister Katrín Jakobsdóttir och ministern för miljö och naturresurser Guðmundur Ingi Guðbrandsson. Programmet har spelats in hos, och med, Håkan Juholt som sedan 2017 är Sveriges ambassadör i Island. Jens Möller, [email protected]

I ett litet samhälle i delstaten Iowa håller demokraten Pete Buttigieg kampanjmöte inför nomineringsvalet. USA är redo för en president som är gay, säger anhängaren Sarah. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Startskottet för amerikanska valet har gått! I helgen hålls nomineringsval i staten Iowa, där Demokraterna ska sålla bland kandidaterna som utmanar sittande president Donald Trump. Sveriges Radios korrespondent Fernando Arias är på plats i Des Moines. Fernando Arias, [email protected] Producent: Lubna [email protected]

Vart är Hongkong på väg efter flera månader av protester? Följ med Radiokorrespondenterna till händelsernas centrum. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Ett omstritt lagförslag i Hongkongs parlament blev startskottet för de enorma protester där stundtals våldsamma scener utspelat sig mellan demonstranter och polis. Under hösten har Sveriges Radios korrespondent Björn Djurberg följt protesterna. Hur har de präglat staden och de som bor där? Finns det någon framtidstro i Hongkong? Medverkande: Kristian Odebjer, ordförande för Svenska Handelskammaren i Hongkong, Helena Storm, Sveriges generalkonsul i Hongkong och Sonny Lo, professor i statsvetenskap och mångårig politisk kommentator. Björn [email protected]

2020 är Europas år, enligt Kina. Men hur ska EU-länderna förhålla sig till Kina? Tyskland och Tjeckien har valt helt olika vägar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Radiokorrespondenterna från Berlin handlar om den svåra balansakten för Europas länder när de ska förhålla sig till ett allt starkare Kina. Ett Kina som uppträder mer och mer självsäkert, vissa skulle säga stöddigt, på den globala scenen. 2020 har av Kina utnämnts till Europas år: under 2020 ska det hållas ett toppmöte mellan Kina och alla EU-länders stats- och regeringschefer i tyska Leipzig, och Kina och EU hoppas att under året förhandla färsigt och skriva under ett investeringsavtal. Caroline Salzinger tar med oss till två länder som har valt olika vägar i sina relationer till jätten i öst: Tjeckien och Tyskland. Gäst i programmet är Oscar Almén, Kinaanalytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut FOI. Caroline Salzinger, [email protected]

EU är pressat mellan Kina som dominerar den nya tekniken och USA som leder på IT-sidan. Nu vill ett Europa på efterkälken komma ikapp men hur? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Hur ska Europa komma ikapp jättarna USA och Kina digitalt och teknologiskt? Är Kina ett säkerhetshot mot Europa och ska vi tillåta bolaget Huawei att bygga nästa generations 5G-nät som kommer påverka stora delar av våra liv? Frågan splittrar EU-länderna som också har olika syn på hur man ska möta konkurrensen från amerikanska IT-jättar. Ökad protektionism riskerar att slå tillbaka mot Europa. Hör politiker och experter på teknologisk utveckling och säkerhet om en av vår tids stora EU-frågor. Gäst: Hosuk Lee-Makiyama, chef på tankesmedjan Ecipe i Bryssel. Andreas Liljeheden, [email protected]

Vad styr människors lust eller olust till att äta djur? Hur inverkar kultur, politik och moral på våra matvanor? Och hur påverkas klimatet? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I veckans Radiokorrespondenterna följer ungkorrespondent Caroline Kernen med på japansk valjakt, och hon försöker beställa hamburgare av nötkött på McDonalds i Dehli. Och smakar hund, katt eller marsvin gott? Hör latinamerikakorrespondent Lotten Collin, asienkorrespondent Peder Gustavsson och kinakorrespondent Björn Djurberg om vad de helst inte äter om de blir bjudna på middag.

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Julafton i Peking är inte en speciell dag. När de flesta i Sverige är fullt upptagna med att öppna julklappar eller äta julbord, tar Pekingborna tunnelbanan hem efter ännu en arbetsdag. Det här kanske inte behöver sägas, tänker du, men du skulle bli förvånad av hur många gånger jag fått frågan om hur man firar jul i Kina. Det enkla svaret är: det gör man inte. Kommersen finns där. Galleriorna är fulla av tomtar och julgranar. Men att fira jul, nja. Faktum är att ett motstånd mot julen och andra så kallade ”högtider från Väst” har vuxit fram på senare år. Julen har, som så mycket annat i Kina, politiserats. I förra veckan till exempel gick ett protesttåg genom staden Jining i östra Kina. Viftandes kinesiska flaggor skanderade det dryga hundratalet att de minsann inte skulle fira någon julafton. Demonstranterna krävde också bojkott av utländska produkter i allmänhet – och ville uttrycka sitt stöd för kinesiskt producerade varor. Lite ironiskt kan tyckas, eftersom Kina producerar mycket av det som sedan blir julklappar hos oss där hemma. Inte minst julpynt, där en stad, Yiwu, uppskattas stå för över 50 procent av allt julpynt i världen. Och i Yiwu rullar affärerna på. Att exportera julen är big business. Men den kinesiska hemmamarknaden, däremot, ser betydligt sämre ut i år. ”Allt färre kineser bryr sig om julen”, sade en av julpyntföretagens chefer till lokalmedia. Och visst är julfirandet lite mer sparsmakat nu. Några få kinesiska städer har till och med förbjudit julpynt. Däribland staden Langfang utanför Peking, där de lokala myndigheterna förra året beordrade ut vakter under julhelgen för att säkerställa att inga butiker i smyg ställde ut en gran på gatan. Det ska däremot sägas att julmotståndet än så länge är en parentes i den bredare kampen mot det som kallas för ”värderingar från Väst”. Dessa värderingar har det styrande kommunistpartiet i Kina sedan några år tillbaka förklarat ideologiskt krig mot. 2015 till exempel, då utbildningsministeriet förbjöd läroböcker på universiteten som uppmuntrade till så kallade ”västliga värderingar”. Spola fram till december 2019, då prestigefulla Fudanuniversitetet i Shanghai ändrade sina stadgar. En över hundra år gammal formulering om att universitetet skulle uppmuntra till ”tankefrihet” ströks till förmån för en ny skrivelse om att ”följa kommunistpartiets ledarskap”. Och på vägen mellan 2015 och 2019 finns många hållplatser. Bland annat ska religioner bli mer ”kinesiska”, och anpassas till den överordnade ”socialismen med kinesiska förtecken”. Även stadsbilden rensas upp. Tidigare i år rullade en kulturkampanj över landet där exempelvis bostadsområden med namn som bedömdes ”allt för västerländska” pekades ut som problematiska. För kulturyttringar har blivit allt viktigare i ett Kina där patriotismen får gott om understöd från regeringshåll. Och när så kallade ”västliga värderingar” tvingas på reträtt i det offentliga, skapas ersättare med kinesiska förtecken. Däribland ”den kinesiska drömmen” som är president Xi Jinpings stora kulturella paraply och politiska maxim. I den kinesiska drömmens namn ska den mest traditionella av högtider, det kinesiska nyåret, nu firas år 2020 enligt nya regeringsdirektiv som kommunicerades häromveckan. Årets nyårsfirande blir startskottet på en ny kulturell landsomfattande kampanj där den kinesiska drömmen ska ”träda in i tio tusen hem” och mätta folkets behov av nya socialistiska kulturyttringar. Lite grann som när jultomten klättrar ner i skorstenen. Björn Djurberg, [email protected]

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Stockholm, tisdag 24 december. Julafton. Och i dag ska jag ringa min syster som bor i södra Europa. Där firar de i och för sig jul först i morgon, men hon är svensk och det här är ju en dag då vi förväntas tänka lite extra på varandra. Telefonsamtalen blir kanske mest: “hur långt har ni kommit med julmaten?”, men ändå. Det finns också en hel del andra som jag skulle vilja ringa till – om det bara gick, och om jul alls betyder något för dem. Till exempel till den afghanske tjugoåringen Kaisalami som försökte tjäna ihop några euro om dagen som frisör i backen, i kanten av det ökända flyktinglägret Moria på den grekiska ön Lesbos. Han hade fixat en stol, en sax, en kam och någon sprejflaska och hängt en spegel på trädstammen. Han var full av skratt och hopp om att snart få börja ett lugnt liv i Europa. Jag skulle vilja ringa och säga – inte “god jul!” – men: må du få lite ro i den täta trängseln av människor som sover på presenningar runt dig och din familj. Det är kallt nu och varje natt är en kamp. Ja, Kaisalami, må du behålla ditt hopp för du är garanterat fast just nu på Lesbos. I London finns en butik i Covent Garden som samarbetar med en grupp frivilligarbetare på Lesbos. Varje julklappsköp i London leder till julklappar till de asylsökande på Lesbos. De får det allra mest efterfrågade – sovsäckar, tält och förnödenheter. Jag skulle också vilja kunna ringa till Centralafrikanska republiken, till Bambari där jag var häromveckan och fråga en av de där killarna som ingick i blåsorkestern om julen betyder något för dem? De var kristna centralafrikaner på flykt undan det hejdlösa våldet inom sitt eget land. Blåsinstrumenten var gjorda av trädrötter. Det var obegripligt fattigt. Ryms jul i kampen om att överleva? Religion och julfirande har förstås inte längre någon direkt koppling. I det buddistiska Thailand, i shoppingens Mekka – Bangkok – stod granen stor och pyntad utanför varuhuskomplexet på Sukhumvit Road redan den första november. Glitter med stjärnor prydde entrén till grannkomplexet – allt för att pigga upp konsumenterna. Granen av plast var hög och pyntad med stora papier maché-djurhuvuden i glada färger. Det är många fler som jag tänker på och skulle vilja kunna ringa till. Paul från Kamerun, ekonomen i vit skjorta som lyckats ta sig till Rom i båt över Medelhavet, men som inte fick något jobb. Belal, rohingyakillen från Myanmar, som jag mötte i flyktinglägret Kutupalong i södra Bangladesh och senare som servitör i staden Cox's Bazar. Också femtonårige tunisiske Monir, som tänkte köpa ny GPS för att åter sätta sig i en båt tillsammans med sina kompisar och styra mot Lampedusa. De svarar inte längre på sina mobilnummer, så jag kan tänka på dem i dag, men inte längre ringa. För att själv komma i julstämning var jag häromkvällen i kyrkan och hörde musik från tolv olika europeiska länder, i en julkonsert. Alice Petrén, [email protected]

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Aldrig blir smaklökarna så patriotiska som under julen. Det är då vi utlandssvenskar dreglar över glasmästarsill, kryddpepprad julkorv, pepparkaksdeg med pomeransskal, och Cajsa Wargs kryddskinka med skånsk senap. Visserligen är jag inte så förtjust i lutfisk, men vad gör man inte för att en gång om året få se apotekarens min här i Kairo. – Hej, jag skulle vilja ha två och ett halvt hekto kalciumhydroxid, Ca(OH)2 alltså, och ett och ett halvt hekto natriumkarbonat, Na2CO3. I en region där militanta grupper tillverkar raketer av socker och kaliumnitrat kan man inte klandra apotekaren när han tittar misstänksamt på mig och undrar vad jag ska ha detta till. Matlagning känns inte som ett övertygande svar. Jag märker hur nervös jag blir när jag ska försöka förklara att vi lutar torkad vit fisk och sen kokar den och serverar med bechamelsås och ärter. – Bechamel, säger apotekaren hänfört. Jag ser att han drömmer sig tillbaka till sin barndoms bechamel, vilket är namnet på stabbig egyptisk makaronipudding med kladdig fet vit sås. Det är inte alls jul här just nu. Egyptens tio miljoner kristna, kopterna, firar jul 6 och 7 januari, en vacker, stram, okommersiell jul, där det man ser fram emot inte är presenter, utan att få äta kött och mjölkprodukter för första gången efter den långa julfastan då många kopter blir veganer, förutom att de får äta fisk. Det är alltså egentligen två veckor kvar till julafton, men eftersom Egypten är ett land där mottot lyder: Everyday is a holiday unless otherwise proven, varje dag är helg och fest så länge motsatsen inte kan bevisas, så har nästan alla mina muslimska vänner julgran hemma. De har uppblåsbara plasttomtar, ljusslingor på balkongräcket. De stora hotellen överträffar varandra i juldekorationer och ljuskreationer på taket där Rudolf drar tomten i en släde över snön. Och från Mosul i Irak till Beirut i Libanon och här i Kairo kan man höra den kända libanesiska sångerskan Fairuz sjunga bjällerklang på arabiska. Men det här är ingen självklarhet, det finns grupper, både bland muslimer i hela Mellanöstern och judar i Israel, som vill förbjuda kristna juldekorationer och extremister som hävdar att det går emot Guds vilja att önska sin kristna granne god jul. Ibland undrar jag om det är av så kallad kulturkänslig rädsla som det stora svenska möbelvaruhuset i sina butiker i Israel och Egypten varken säljer röda servetter, röda ljus, rött omslagspapper eller ens pepparkakor nu i juletid när det trots allt finns många i Mellanöstern som längtar efter just detta. En palestinsk journalist som jag känt länge, han kommer från Gaza, han var i Kairo i förra veckan för att genomgå en komplicerad sköldkörtelundersökning som inte kan göras i Gaza – där man får ett radioaktivt ämne insprutat i kroppen för att sen se hur sköldkörteln reagerar. Han hade väntat på utresetillstånd från Gaza för att göra denna undersökning i sex månader och reste sen fram och tillbaka mellan Gaza och Kairo över livsfarliga norra Sinai med IS-terrorceller – och så Suezkanalen där Gazabor kan få vänta i upp till tre dygn för att ta färjan över. Det är en resa på fyrtio mil. Förr tog den sex timmar, i dag flera dagar. Min journalistvän tillbringade ett par dagar här i Kairo innan han började längta hem till sina barn. Han sa att han ville hinna hem till jul och att han skulle gå i kyrkan med sina barn. Ja, vi är muslimer, tillade han, men när extremister i Gaza säger åt oss att vi ska avstå från att önska våra kristna grannar god jul, ja, då går jag i midnattsmässan i kyrkan med mina barn för att de inte ska bli inskränkta i isolerade Gaza. I Gaza, där terrorgrupper tillverkar raketer av socker och kaliumnitrat, har jag också stött på en tomteskyltdocka med saxofon och gått in i en bokhandel där de spelade “Jingle bells” på arabiska. God jul Sverige från min journalistvän i Gaza och från mig, Cecilia Uddén, [email protected]

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent i Bryssel. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Jag traskar omkring på en av Bryssels klassiska marknader – Jeu de Balle i de slitna gamla kvarteren Les Marolles. Där barer och restauranger varvas med antikvitetsbutiker. Jeu de balle är kanske mest känd för att det är här den belgiska serieikonen Tintin köper en fartygsmodell till sin vän Kapten Haddock i albumet ”Enhörningens hemlighet”. I verkligheten är det sällan man hittar vackra fartygsmodeller här – det mesta är rätt slitet. Men det är alltid kul att gå runt och titta på alla gamla prylar, husgeråd, tavlor, leksaker, trasiga instrument, slitna möbler och kläder som ligger lite huller om buller i lådor och på marken. Men det finns en sak som säljs här, som jag alltid har förundrats över. Foton. Andra människors privata bilder. Frågorna som det väcker är många. Hur har de hamnat här? Finns det dem som säljer sina familjealbum? Vad kan man få för det? Eller är det döda människors foton? Och framförallt – vem köper någon annans bilder? Är det ensamma människor som saknar egen familj? Är det personer som vill skapa sig en annan identitet med någon annans släkthistoria? Eller bara drömma sig bort i någon annans verklighet? Jag frågar en av försäljarna, Anas. Ja, det är ofta döda människors foton som säljs här säger han, bilderna kommer som delar i dödsbon. Och vem som köper. Det är lite olika. – Det finns samlare som vill bevara en gammal kultur, en historia, eller fotointresserade eller andra som bara köper på kul, säger han. Anas säljer inte bara foton utan också kuvert som innehåller andra människors privata brev. En antikhandlare från Japan köper en hel bunt. Jag bläddrar försiktigt bland bilderna i en av Anas lådor. De döda lär väl inte bryr sig men jag får ändå lite skamkänsla, som att jag smygtittar in i någon annans privatliv. Där finns flera julbilder. Ett svartvitt foto på en ung flicka med texten Meilleurs voeux pour Noël et nouvel an. God jul och gott nytt år. Och ett annat svartvitt foto på en hel familj. En kvinna i blommig klänning, man i kostym och två små barn. Där står det på italienska: Buon natale e prosepro capo d’anno. På baksidan finns det en handskriven hälsning, daterad 17 december 1964. Där finns också ett större foto i färg på Saint Nicolas. I knät på det utklädda helgonet sitter en bebis i full julutstyrsel med en tillhörande clownliknande prickig mössa. Foton på familjemedlemmar som en gång i tiden skulle skänka varma julhälsningar till mottagaren. Men som nu ligger och blir fuktiga i Anas låda på en regnig marknad i Bryssel. Det känns lite sorgligt. Samtidigt slår det mig att det kanske finns något vackert i den här smått bisarra försäljningen av någon annans bilder. Istället för att kastas och glömmas bort finns de ju kvar. Och vem vet, kanske kan de fortfarande skänka lite julstämning och glädje till andra människor. Om inte annat kunde jag själv inte låta bli att dra på smilbanden när jag såg den skrattande lilla pojken med den prickiga clownmössan. Och så blev det ju trots allt ett ämne för en julkrönika i Sveriges Radio. God jul önskar Andreas Liljeheden på Jeu de balles marknad i [email protected]

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. God jul från Istanbul, en stad som aldrig sover, eller ens vilar. Här är vi långt fler än 15 miljoner människor som bor. Med turister, tillfälliga besökare och flyktingar är vi snarare 18 miljoner. Hyfsat stort. I några fönster lyser ljusstakar, i några hem står granar ståtliga. Men Istanbul är ingen huvudsaklig kristen stad. Visst det finns kyrkor och vid flera av dom har mäktiga julkrubbor byggts upp. Skalenliga figurer vakar över det lilla Jesusbarnet, ackompanjerat av julbelysning och glitter. Här raskar inga rävar över isen. De finns ju varken rävar eller is. Det glänser visserligen över både sjö och strand men ytterst få tomtegubbar slår i glasen och även om midnatt råder, så är det knappast tyst i husen, tyst i husen. De kristna och de som firar jul är en minoritet här. Så som de kristna är runt om i hela Mellanöstern – varifrån kristendomen har sitt ursprung, men där kristna nu är det mest förföljda och utsatta folket. Vare sig de kallas assyrier, syrianer, kaldéer, protestanter eller något annat. I Israel, det heliga landet, bor i dag bara omkring 160 000 kristna. I Irak och Turkiet, kristendomens vagga, har kristna förföljts och jagats på flykt och bara en bråkdel finns kvar. I Libanon och Syrien är kristendomen fortfarande stark men kristna är minoriteter som kämpar i motvind. För dessa hårt kämpande grupper är julfirandet, åtminstone här i Istanbul, något som förenar och något som oftast accepteras även av deras icke-kristna grannar. Men ibland är detta julfirande också till förtret – särskilt för vissa konservativa. Det har sagts att julfirande är en styggelse och att nyårsfirande bryter mot de turkiska moralvärderingarna. De konservativa försöker få ungdomen på andra tankar än att fira jul och nyår. Förra året hade de den lysande idén att de skulle få bort ungdomarna från jul- och nyårseländet genom att utlysa en tävling. En läs- och skrivtävling. Det skulle läsas verser ur koranen och skrivas uppsatser om densamma, men tävlingen blev ingen succé – så lätt gick det inte att locka bort ungdomen från jul- och nyårsträsket. För julen tycks vara här för att stanna. Det är visserligen en vanlig dag i dag. Skolor, banker och förskolor har öppet men samtidigt – åtminstone för oss julälskare – sänker sig ett lugn och en stämning. För hårt prövade kristna är julen här en tid att andas ut, en tid för gemenskap och förhoppningsvis trygghet. Och jag måste erkänna, visst saknas den gnistrande snön, men när solen glittrar i Bosporens vatten, fiskmåsar sjunger, delfiner hoppar och julsånger samtidigt spelas – ja, då blir det en annan slags julmagi. Och jag kan lova, här finns både sockerbagare, musikanter – även om de inte är från Skaraborg – och en strålande jul. För nu är det jul igen och även här i Istanbul tändas tusen juleljus. God jul önskar jag er alla, med värme och kärlek, ni lyssnare i hela landet, eller om ni till och med är utomlands. Johan Mathias Sommarström, [email protected]

God jul önskar Sveriges Radios korrespondent. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Hör om julfirandet i Storbritannien. Daniel Alling, [email protected]

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I Danmark är det sällan man kan tala om en vit jul,  och Danmark är kanske inget land vi svenskar förknippar så mycket med julen. Men chansen att du har något danskt i ditt hem under jul är ganska hög. För här är en av högtidens viktigaste inslag nämligen big business. – I början var det trögt, men nu går försäljningen bra, berättar Steven Altenburg som står och säljer julgranar, eller juletræer som man säger här i Danmark, på Kultorvet mitt i Köpenhamn. Granarna är givetvis danska – för Danmark är en av världens ledande producenter och exportörer av just julgranar. Den gran som är vanligast är nordmannsgranen, det som vi i Sverige kallar Kungsgran. Nordmannsgranen är uppkallad, inte efter en norrman, utan den finske botanikern Alexander von Nordmann som upptäckte den under en expedition i Kaukasus 1836. Runt om i Danmark finns cirka 2500 odlare som varje år säljer ungefär 10 miljoner granar. Ungefär 95 procent går på export. Nästan hälften körs till Tyskland, medan vi i Sverige är den tredje största exportmarknaden för danska granar. Totalt exporteras det för cirka en miljard danska kronor och granarna från Danmark bidrar till julstämning runtom i världen bland annat i länder som Marocko, Singapore och Förenade Arabemiraten. Men julgransbranchen har några tuffa år bakom sig. Efter bra år med höga vinster 2011 och 2102 var det många som utökade odlingarna, både här i Danmark och i andra länder i Europa och fler granar på marknaden har lett till att producenterna nu får sämre betalt. Prisfallet har lett till att vissa odlare fått det tufft och en del har fått lägga ner verksamheten. Och kunderna är ganska kräsna, berättar granförsäljaren Steven Altenburg.  – Köpenhamnarna vill ha symmetriska, smala träd, runt två meter höga, säger han. Och man vill heller inte betala för mycket.  – Tvåhundra kronor är ungefär det man är beredd att ge för en gran, säger Steven Altenburg. Med det vill jag passa på att önska er alla glædelig jul og godt nytår. David Rasmusson, Kö[email protected]

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Jag vet inte varför jag fick för mig att bjuda in till svensk jul i Bogotá. Kanske var det för att maten trots allt är den enda jultraditionen jag verkligen uppskattar – och året innan hade minst sagt varit ett fiasko – den colombianska familjen som bjöd in oss till stor släktjul i Cali beställde tveksam hämtmat från syltan på hörnet. Den här gången skulle det bli annorlunda. Jag var gravid, hungrig och ja, väldigt pepp. Jag och en svensk kompis på besök började planera säkert en månad i förväg. Jag bakade schackrutor, syltkakor, kolakakor och chokladsnittar. Jämförde de bästa recepten på vegobullar och gravlaxsås. Jagade ansjovis och snörpte på munnen när kassörskorna tog fram sardeller. Frågade runt över hela stan efter grovt rågmjöl. Så var det dags. Vi var sex personer. Vi hade mat för trettio. Mina vänner tittade undrande när jag gav strikta order om vilken ordning allt skulle ätas. Gravlaxen först, potatis, vegobullar, mer potatis, brysselkål och rödkål, mer potatis, janssons frestelse – ja, det är ju också potatis. När det var grönkålpajens tur såg alla gravida ut. I Colombia – liksom i stora delar av Latinamerika – står maten inte i centrum på julafton. Visst, många äter kalkon, och alla länder har sina specialiteter – i Colombia är det djupfriterade degbollar som under resten av året ligger och svettas i bageriernas uppvärmda glasmontrar men som under julen plötsligt uppgraderas till tradition. Men de flesta familjer följer ingen invand rutin, vilket kanske förklarar mina vänners märkliga blick när jag i förbifarten nämnde att Sveriges mest sedda program är en amerikansk anka som åker husvagn och andra disneyreliker som ingen av dem sett. Bristen på tradition förklarar också varför en hel drös kompisar som tackat nej till inbjudan plötsligt hör av sig runt midnatt när de tröttnat på sina respektive familjer och dyker upp för att äta – och dricka – oss ur huset. Den lugna julaftonskvällen blir plötsligt en nattlig orgie i mat och dryck, där snapsrusiga vänner slickar faten och förklarar att svenskarna må ha en överdriven fäbless för potatis i olika former – men la tentación del señor Jansson är så oemotståndlig att de kan tänka sig att komma tillbaka nästa år igen. Lotten Collin, [email protected]

God jul önskar Sveriges Radios korrespondent. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Hör om julfirandet i Moçambique. Samuel Larsson, [email protected]

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Doften av rostade kastanjer på gatan är jul för mig. Mest av allt är det dofterna och kryddorna och godsakerna som jag förknippar med julen. I år har jag saknat mammas fikonkaka, en sån som är indränkt i konjak och som smakar bäst några dagar efter att den har bakats. Av nån anledning har just den fastnat i smakminnet. Inte för att det saknas substitut. I min närmaste matbutik kan jag köpa tysk stollen, en bastant mjuk fruktkaka med mandel. Jag har även lärt mig tycka om den italienska panettonen som är mycket lättare men också fylld med fruktbitar eller kanske med nån choklad eller nötkräm. Men om jag får välja bland godsakerna till jul, så föredrar jag italiensk nougat, torrone, vit nougat som är hård eller mjuk och är fylld av nötter. Ja i Spanien köper jag gärna touron som man kan köpa året om. Närmsta svenska motsvarighet är väl knäck. När jag nyligen lämnade Algeriet så såldes dadlarna i klasar på flygplatsen och den arabiska nougaten halva såldes i burk. Muslimer firar ju inte jul, men det är ju nu som dadlarna, mandlarna och fikonen är mogna. Det är därför de också förgyller våra julbord. Det är fascinerande hur mat- och godsakstraditioner liknar och och påverkar varandra. Allra bäst är det om jag har anledning att åka till Italien före jul – då kan jag också få den bästa panforten – det är en lite hårdare kryddig kaka med nötter, torkad frukt och kanel, ingefära och kardemumma i. Inte helt olikt pepparkaka alltså. Som jag trodde jag hade hittat på julmarknaden i Strasbourg – men den bara såg ut som en pepparkaka – den smakade inget. Men det finns en bruna kex i min mataffär som smakar sirap och kanel – de får duga som pepparkakssubstitut. Den franska jultraditionen inbegriper en bûche de noël – en julstubbe. Originalet görs på en rulltårta med smörkräm i och chokladkräm utanpå, och smörkrämen kan smaksättas med till exempel kaffe eller rom och så ska den helst dekoreras så att den ser ut som en stubbe. När det gäller juldryckerna så kan man gärna hoppa över fransk vin chaud – det sura vinet blir visserligen betydligt bättre med rejält med socker i – men julkryddorna i brittisk mulled wine eller tysk glühwein  –  är godare och mindre söt än svensk glögg, tycker jag. Jag ser fram emot nästa besök från England. Gästerna har lovat att ta med sig mince pies. Det går att få tag i även här i Paris, men den särskilda konjaksgrädden som ska vara till – den kan man bara köpa under juldagarna här – jag för min del kan gärna äta mince pies till april. Även mince pies innehåller frukt, nötter, nejlika, muskot och kanel och smakar jul. Här i Frankrike kommer den bästa godsaken fram till trettonhelgen. Då äter man galette de roi. Kungens mandeltårta innehåller en liten leksak som överraskning och den som får den biten, blir kung. Ungefär som mandeln i gröten alltså. Allt hänger ihop, och är ungefär lika men ändå lite annorlunda. God jul från Margareta Svensson i Paris

En julhälsning Sveriges Radios globala hälsokorrespondent. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. “Henning ställde in hinkarna. Ropade att barnen skulle ta på sig ordentligt och komma ut – han hade en överraskning”. “Sedan placerade Henning Agge längst fram, satte sig själv med ryggen mot de bakre stolparna och tog Emelie i knäet. Sköt dem framåt med klackarna, kände farten öka, höll tag om barnen som skrek av förtjusning.” “[...] så for de iväg igen, den branta sista biten av Stora Bondegatan ner till Barnängsbryggan och ut på isen. Där fick Henning bråttom att bromsa, några risker ville ha inte ta”. Jag har precis läst om Per Anders Fogelströms underbara bok “Mina drömmars stad”, om hur det var att leva i Stockholm på 1860- och 1870-talen. Om den unge Henning som får tre barn med sin Lotten, och hur de försöker klara sig, trots smus och övergrepp och trångboddhet, trots tbc och smittkoppor, svält och extremt hårt arbete. Det gäller att se till att barnen har nått att äta, är hela och rena och får gå i skolan så de kan få ett jobb som förhoppningsvis ger dem ett bättre liv. Lille Agge som satt på kälken skulle kunnat vara min farfarsfar, det är inte längre sen än så. Som global hälsokorrespondent har jag träffat många fattiga föräldrar som gör allt för att deras barn ska överleva och få en ljusare framtid. Jag tänker till exempel på 25-åriga Bibiche i Goma i Demokratiska republiken Kongo som jag mötte i våras. Hon har nio barn och har tvingats fly undan gerillakriget i Kivuprovinsen där det nu också sprids ebola. Bibiche jobbar med att bära saker till marknaden. För det får hon några kronor om dagen. – Jag är så orolig för barnen, de får så lite att äta, som om de vore kycklingar, säger Bibiche. När vårdpersonalen på sjukstugan mäter hennes tvååriga son och treåriga dotters magra överarmar visar måttbandet rött. Barnen väger bara sju-åtta kilo, det dubbla vore normalt. Om undernäringen pågår länge kommer deras hjärnor utvecklas sämre och de får svårt att klara skolan. Det är lätt att känna förtvivlan. Men Bibiche och hennes barns situation är trots allt undantag, även om det fortfarande gäller upp mot en miljard människor på jorden. Det stora flertalet har trots allt fått det mycket bättre. Medelåldern i Stockholm på 1860-talet var runt 40 år. – Alla länder på jorden har högre medellivslängd än för tvåhundra år sedan, så världen har blivit friskare och rikare, men skillnaderna mellan de rikaste och fattigaste länderna är fortfarande enorm, förklarar bortgångne professor Hans Rosling i en av sina berömda föreläsningar. Det finns inget land på jorden idag som har lägre medellivslängd än drygt 50, och det är bättre än de allra bästa länderna på 1860-talet som alla fanns i Norden. Det är fem miljoner fler barn idag som överlever sin femårsdag än i början av 2000-talet, tack vare vaccinering och barnmorskor, rent vatten och bättre mat. Global ekonomisk tillväxt blandat med tuffa FN-mål och bistånd har hjälpt. Nya världsmålet är att all svår fattigdom utrotas inom tio år och att ingen dör av enkelt botbara sjukdomar. Utopiskt, men fullt möjligt om världens resurser fördelas en smula mer jämlikt, enligt FN. “Han räckte henne det tunna paketet. Emelie stannade i gathörnet, vecklade upp pappret. Stod och såg på näsduken som var så fin och mjuk, silkeslen. Det är ett E, viskade hon” i boken “Mina drömmars stad”. Jag undrar vad Bibiche i Kongo ska ge sina barn till jul? Hennes två kronor om dagen räcker knappt till mat. Musikhjälpen samlade in över 50 miljoner kronor i år. Biståndsbudgeten är på över 40 miljarder kronor. Svenska folket är generösa vilket glädjer många som har det svårt. Kanske kan även Bibiche få hjälp? En riktigt god jul tillönskar jag er alla, Johan Bergendorff, global hä[email protected]

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Att ta med vänner eller familj och gå på julmarknad, en Weihnachtsmarkt, är bland det juligaste man kan göra i Tyskland. Det finns uppemot hundra julmarknader bara här i Berlin, där jag befinner mig. Tysklands största, den i Köln, räknar årligen med uppemot fem miljoner besökare. Marknaderna har en lång tradition, den i Österrikes huvudstad Wien räknas som världens äldsta och grundades på 1200-talet. Tysklands äldsta finns i delstaten Sachsen, marknaderna i städerna Dresden och Bautzen kan också spåra sina rötter tillbaka till medeltiden. Och det som började som ett sätt för stadsborna att inhandla råvarorna till julens maträtter har genomgått en formidabel förvandling genom århundradena. Nu finns marknader med alla möjliga teman, veganmarknader, HBTQ-marknader, medeltidsmarknader, marknader i kloster, i grottor och under akvedukter. Också den där jag befinner mig, i stadsdelen Prenzlauer Berg, har ett alldeles eget tema. Den är nämligen uppkallad efter Lucia och har, just det, nordisk och framförallt svenskt tema. Marknadens grundare Michael Wiegner berättar hur det kommer sig. – För 19 år sedan, när vi grundade julmarknaden fanns redan 89 andra i Berlin. Vi ville skilja ut oss och vi var så trötta på de vanliga slagdängorna. Jag och mina kollegor hade varit i Skandinavien och gillade hur man firar jul där, lite mer lågmält, säger Michael Wiegner. Lite ironiskt kan tyckas, eller som att sluta en cirkel. För mycket av det vi tycker hör till en svensk jul, det kommer härifrån Tyskland. Julgranen, adventskalendern och stjärnor i fönstren, för att bara nämna något av det vi importerat. Men det är inte bara vid jul som många tyskar fascineras av det svenska. Vi svenskar som bor här talar ibland om Schwedenbonus, det faktum att man alltid bemöts positivt när man berättar att man är från Sverige, vare sig det är i öst eller väst, av gammal eller ung. De rosenskimrande associationer till vårt land är så starka att jag kan bli lite generad. Jag menar, vi har ju våra problem i Sverige också. Ett av stånden här på julmarknaden drivs av Jonatan Svartbäck som har rest hit från Umeå. Han säljer lingonglögg, älgstek och syltade trattkantareller till besökarna här och han känner igen sig. – Absolut. Nu är inte min tyska superbra, men jag förstår att de vill säga "jag har varit där", "min dotter studerar där", "jag har varit med husvagnen där", och så visar de på en karta vars de har varit. De har lite en sagovärldsföreställning av det. Just Sverige är något kärleksfullt, säger Jonatan Svartbäck. Men medan jag nästan kan få dåligt samvete för att man utan egen förtjänst bemöts så förmånligt här så kan jag ibland känna det motsatta om hur svenskarna tänker om Tyskland. Visst, Berlin har numera fått en hipp aura men jag vet inte hur många gånger hört uttalanden i stil med "Berlin är ju coolt, men inte Tyskland, det är grått och stelt och trist". Som att huvudstaden skulle vara helt väsensskild från resten av landet. Så min julhälsning till dig som lyssnar, det blir en uppmaning. Nästa gång du tänker korsa Tyskland på väg mot något resmål längre söderut på kontinenten, sväng av från Autobahn, vetja, och testa din Schwedenbonus. Caroline Salzinger, [email protected]

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Det är julparad i staden Kramatorsk i krigets östra Ukraina. Bakom en svart bil med juldekorationer över hela motorhuven och högtalare i bakluckan paraderar barn, unga och vuxna. Mitt i paraden går en kille med sin dotter på axlarna och en Guy Fawkes-mask på sig, ni vet en sådan som finns i filmen "V för Vendetta", och sedan dess synts till i allehanda demonstrationer världen över. – Det bästa med julen är barnens glädje, säger killen som talar genom plastmasken. I hans familj ska de fira jul och nyår hemma. De ska bygga upp en liten eldstad, det ska göras presentstrumpor och sättas upp dekorationer, så att barnen hela tiden har julstämning runt omkring sig. Paraden i Kramatorsk är på Nikolausdagen som  i ortodoxa länder är 19 december. Här firas det annars allra mest på nyår, och för lite mer troende eller kyrkliga på den ortodoxa julen 7 januari. I östra Ukraina är det krig. Det har dött mer än 13 000 människor. Den lilla byn Luhanske, mitt på fronten, här hörs vardagligen granatkastare och automatvapen. Allra, allra längst ut mot fronten bor den äldre damen Valentina i ett litet hus. Hennes hundar i små hundkojor utanför skäller när vi kommer. Förra gången vi träffades kunde vi räkna till tolv skott med granatkastare på bara en kvart. När vi hälsade på den här gången var det tyst. – På Nikolausdagen tog jag med en chokladbit, säger dottern Olga som har promenerat ut till fronten för att hälsa på mamma Valentina. Valentina skrattar och säger att det vart vad det blev till jul, lite choklad. Valentina sitter i det enda rummet, omgiven av åtta katter och en fin samling porslinsfigurer. – Ja, innan var det lite annat med julen, det var mer barn här då säger Valentina. Det kom gäster med mat och det var presenter, nu blir det inte så. Valentina och henne dotter Olga önskar sig bara fred till jul. – Vi önskar oss det, vi önskar och ber för fred, säger Valentina. På tv säger de att det kan man få från Sankt Nikolaus, så vi önskar och väntar. Nere på torget i staden Kramatorsk har de tänt julgranen på torget. Där står mamma Maria med dottern Sofia. Maria vill inte säga vad hon önskar sig. – Det är en hemlighet annars blir det ju inget med en önskning, säger Maria, men hon önskar alla glädje och fred. Dottern, elvaåriga Sofia har en specifik önskan. – Jag ska snart åka på en resa med mina föräldrar, på semester, säger Sofia och hon skulle älska att få en resväska. God jul från Jesper Lindau, korrespondent i [email protected]

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Det faller ett lätt morgonregn över krigskyrkogården i Arlington, söder om Washington. Små sjöar är på väg att bildas mellan de låga vita gravstenarna som står i raka, ändlösa rader. Men varken den tidiga timmen eller vädret har hindrat tiotusentals tillfälliga frivilligarbetare som köat sen gryningen för att få komma in och delta i årets kransläggning. Över 250 000 grankransar med röda sammetsrosetter ska läggas ut, en vid varje grav för de bortgångna militärer med familjer som vilar här. Sorlet i kön tystnar och trumpetfanfarer ljuder över den enorma kyrkogården. Luften fylls sen snabbt av barrdoft när tusentals kransar med röda band bärs ut från de lastbilar som kommit hit från USA:s alla hörn. För många amerikanska familjer hör det julen till att frivilligarbeta och ge pengar till till något man vill stödja, som till exempel genom att vara med och finansiera Arlingtonkyrkogårdens kransar här. Och även om många av USA:s militära insatser har kritiserats starkt genom åren, framför allt utomlands, så finns här i USA en djup respekt i alla politiska läger för de män och kvinnor som riskerar sina liv för fosterlandet. Att vara en patriot är viktigt och fint både på vänsterkanten och inom den mest konservativa högern. Här på den alltmer leriga slänten mellan gravarna möter jag både personer i Trumpkeps och människor som ondgör sig över sin president. En del har läst tidningen Washington Posts pågående granskning av det långa kriget i Afghanistan, några suckar över ogenomtänkta och ödesdigra militära beslut som kostat så mycket pengar och så många människoliv. I ett Washington som kommer inleda det nya året med både riksrätt och valkampanjande finns det mycket att vara oensa om. Men i just i den här stunden, här på Arlingtonkyrkogården bara några dagar före jul, är alla förenade av samma känsla – man vill minnas och hedra de som gjort så gott de kunde under de förutsättningar de fått. Patriotismen och tacksamheten gentemot dem som gett sina liv för sitt land ger den känsla av gemenskap som också är så förknippat med julhelgen. Och när vi efter ett par timmar senare lämnar Arlington ser platsen påtagligt annorlunda ut. Det är som att raderna av vita gravstenar har fått en annan värme, tack vare kransarna. Julfriden har lagt sig, också över krigskyrkogården. Kajsa Boglind, [email protected]

God jul önskar Sveriges Radios korrespondent följ med Caroline Kernen genom Radiohusets korridorer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Medverkande: Helle Schunnesson, PP3 i P3, Alexander Hammarlöf, programledare i P4 Stockholm samt Louise Epstein och Thomas Nordegren, Nordegren och Epstein i P1. Caroline Kernen, korrespondent med fokus på [email protected]

En julhälsning från Sveriges Radios Östersjökorrespondent. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Jag heter Erika Gabrielsson och är Östersjökorrespondent. Det innebär att jag bevakar Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen. Så här på julafton kanske jag borde poängtera att jultomtens hemvist, Korvatunturi, också hör till mitt bevakningsområde. Låt mig förklara! Finländarna är av den fasta övertygelsen att jultomten bor i Finland. På finlandssvenska kallas han förresten oftast för julgubben. Rovaniemi är jultomtens officiella hemstad som turister kan besöka. Men frågar man finländska barn var jultomten bor så är svaret Korvatunturi i Lappland. Var exakt i Korvatunturi med jultomtens leksaksverkstad ligger känner väl få till förutom jultomten och hans hjälpredor. Därför är det mer praktiskt att hugade julfantaster kan träffa jultomten i hans officiella by Rovaniemi dit det är betydligt lättare att ta sig än till Korvatunturi. För den som har levt i tron att jultomten bor på Nordpolen, Grönland eller liknande, kan jag varmt rekommendera Mauri Kunnas barnbok från 1982 som heter ”Hemma hos jultomten”. Boken behandlar allt som man bör känna till om jultomten i Korvatunturi. Jag hade inte läst boken på tiotals år men lånade ett tummat exemplar av mina föräldrar. I den snart 40 år gamla boken läste jag bland annat att tomtarnas fruar “tröttnat på att stå vid spisen. De vill också ut i verkstäder och arbeta, de tycker att tomtarna kan laga sin frukost själva.” En sak som tas upp i boken kan vara av särskilt intresse för Sveriges Radios lyssnare. Det är nämligen så att livet för tomtarna består av annat än arbete, och teater är en kär hobby. Enligt boken är tomten Petter ledare för tomtarnas teatergrupp. Han lär en gång i tiden ha arbetat på Dramaten i Stockholm men han slutade. Varför tänker du kanske? Jo, för att publiken inte längre trodde på tomtar, enligt boken ”Hemma hos jultomten”. Jultomten har en rätt officiell status i Finland. Varje år visar tv-nyheterna inför julhelgen hur jultomten startar sin resa söderut med sina renar för att dela ut julklappar åt snälla barn. Man kan skicka en önskelista till jultomten i Rovaniemi och han har till och med ett eget postkontor. Jag besökte jultomtens by i Rovaniemi i januari. Att det var en månad efter jul märktes inte alls där jag trängdes med en massa turister. Julmusik spelades och det fanns en massa butiker som sålde alla möjliga saker. Det var trängsel vid det ställe som markerade polcirkeln. Jag ville så klart träffa jultomten – jag hade ju kommit hela vägen från Helsingfors – men kön var så lång att jag var tvungen att ge upp. Det visade sig att samma eftermiddag som jag besökte hans kontor, så var en grupp kinesiska skolbarn också där. Jag beslöt mig för att komma tillbaka en annan gång för att få en liten pratstund med tomten. I dag är det de långväga turisternas tur att få träffa jultomten, resonerade jag. Och turisterna är många. Att Rovaniemi ligger vid polcirkeln bidrar säkert till att öka mystiken och staden har medvetet arbetat för att locka utländska turister. Och massvis av turister strömmar till Lappland. Det talas till och med om att det tidvis är brist på arbetskraft, en svårighet är att arbetet i Lappland är säsongsbetonat. Men på julafton klockan 12 riktar många finländare inte sina blickar mot Rovaniemi, utan Åbo. Där utlyses nämligen varje år julfreden, enligt Åbo stad är det en 700 år gammal tradition. För många finländare innebär den här högläsningen – som bland annat påminner om att den som bryter mot julfreden ska bestraffas hårt – att det är nu som julen inleds på allvar och att det är dags att sluta stressa. Själv brukar jag försöka hinna med min traditionsenliga julbastu före klockan 12 så jag inte missar julfreden och nationalsången uppförd av en kör i Åbo. Och så hoppas jag så klart att jultomten kommer med några julklappar till mig, jag var ju trots allt snäll och lät turisterna träffa honom trots att jag gärna själv hade träffat honom då jag var på besök i Rovaniemi. Jag önskar er en fridfull helg! Erika Gabrielsson, [email protected]

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Bangkok, julafton. Redan vid fyratiden på julaftons morgon ropade mina föräldrar: – Kom nu ungar, nu åker vi. Det var de, för mig, magiska orden att nu var julen här. Färden gick först mot Arlanda flygplats och sedan vidare ut i världen. Under hela min uppväxt så tillbringade jag jularna utomlands. Det berodde helt enkelt på att mina föräldrar jobbade på krogen och den enda gemensamma semestern på året vi hade var vid jul- och nyårshelgerna. Resorna i min uppväxt gick till Kenya, Gambia, Indonesien, Singapore, Barbados och hit till Thailand, för att nämna några länder. Att resa så långt bort var ovanligt i början av 70-talet, så när jag kom hem efter resorna så fick jag alltid hålla föredrag om resmålen inför mina klasskompisar. Då såg jag det som ett straff att behöva berätta om huvudstäder, floder, olika kulturer och maten. Nu är jag tacksam över att jag tvingades till de där föredragen. På något sätt så har det gjort att jag har hamnat där jag är i dag. Jag tror inte att jag hade blivit varken journalist eller utrikeskorrespondent om det inte hade varit för resorna och föredragen. Det öppnade upp ett sug efter att få uppleva mer, träffa fler människor, se fler kulturer och smaka ännu mer lokal mat, ett sug som har följt med mig genom hela livet. Den vanligaste frågan jag fick när jag kom tillbaka till skolan efter jullovet var “vad fick du i julklapp?” Jag svarade “ingenting, men vi har varit utomlands, så det var min julklapp”. “Va trist”, svarade mina klasskompisar i Katrineholm. Själv var jag nöjd med alla upplevelser och ofta nya kompisar jag hade träffat. Det är klart att jag kände mig lite utanför när mina bästisar snackade om Kalles jul och Scooby-Doo som de hade sett på tv under julen. För många är julen starkt förknippad med maten, det är den för mig också. Det är bara det att jag fick smaka chili-krabba i Singapore, ugali i Kenya istället för julskinka och risgrynsgröt. Eller Thailändsk phad thai, långt innan det fanns att köpa i snart sagt varje gathörn i Sverige. Eftersom jag fick förmånen att resa just under julen så var resandet under lång tid alltid förknippat med julen för mig. Jag kunde känna samma förväntansfulla pirrande i kroppen många år senare när jag var på en flygplats som jag kände vid jul när jag var barn och kom då på mig själv att tänka tanken “är det redan jul?”, vilket det inte var. Senare i livet har jag fortsatt att resa och ofta är jag utomlands under julhelgen. Så för mig är julen starkt förknippad med värme och ett tropiskt klimat. Eftersom jag nu har privilegiet att bo och jobba i Asien med Thailand som bas så känns det som att det är jul hela tiden. Dessutom kan jag säga att cirkeln är sluten. För det var verkligen här mina första tankar på att bli journalist kom. Det var under julen 1972, då resan med mina föräldrar hade gått hit till Thailand. Vi bodde då i en fiskeby som numera är den kända turistorten Pattaya. Söder om Pattaya låg då en flygbas där USA:s flygvapen fanns under Vietnamkriget. En dag såg vi hur stora, tunga B-52:or lyfte med bomber som skulle släppas över Vietnam. Jag minns att jag med skräckblandad förtjusning såg de stora planen lyfta. Dagen därpå såg vi bilder från ett sönderbombat Hanoi på den thailändska tv:n. Jag minns att jag sa till min mamma att de måste vara de planen vi såg i går som gjort det där. – Ja, svarade hon kort. – Någon måste berätta det här för världen, för dem hemma, sa jag. – Då får du bli utrikeskorrespondent för att kunna göra det på ett bra sätt, sa min mamma. Där och då bestämde jag mig: en dag ska jag bli korrespondent. Och nu är jag det – så de där resorna och orden från min mamma är de bästa julklappar jag har fått. Nu önskar jag dig en riktigt varm och god jul från Bangkok. Peder Gustafsson, [email protected]

Radions Asienkorrespondent samtalar med Phil Robertson, Human Rights Watch, och Staffan Herrström, Sveriges ambassadör, om en yttrandefrihet och mänskliga rättigheter som är satta under hård press i många länder i Sydostasien. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. – Aung San Suu Kyi är som Darth Vader i Stjärnornas Krig, hon har gått över till "The Dark side". Det säger Phil Robertson när han pratar om utvecklingen i Myanmar. Det är ingen ljus bild vicechefen för Human Rights Watch i Sydostasien ger av situationen för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter i länder som Vietnam, Kambodja, Laos och Thailand. Staffan Herrström som är Sveriges ambassadör i Thailand, Myanmar och Laos håller med om att yttrandefriheten är under press i många länder. Han är dock hoppfull inför framtiden med tanke på att det är en helt ny generation som har vana från sociala medier som nu växer upp och tar större plats i debatten. Hör den kambodjanska journalisten Yeang Sothearin som suttit fängslad i över ett år i Kambodja utan att ha blivit dömd i domstol. Han berättar hur det är att förklara för sina barn att pappa sitter i fängelse för att han gjort sitt jobb. Hör också Sirikan Charoensiri som startat organisationen Thai Lawyers for Human Rights i Thailand, där en ny ung generation jurister tagit strid för det fria ordet.   – Vi är unga, de som styr landet är gamla och kommer försvinna först, säger hon. Reporter: Peder Gustafsson, Asienkorrespondent [email protected]

Denna vecka handlar Radiokorrespondenterna om de pengar som flyktingar och migranter i olika länder skickar till sina ursprungsländer - så kallade remitteringar. Vilken betydelse har de? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Remitteringar har ökat kraftigt under 2000-talet. Idag är de hemsända beloppen enligt Världsbanken åtminstone tre gånger större än biståndet i världen och kanske är de ännu större eftersom inte alla pengar inte skickas via banker - ibland förs de till och med i väskor till ursprungsländerna. Såvilken betydelse har pengarna för att driva på utvecklingen och ge mat, skolgång och vård till exempel? Är remitteringarna till och med mer betydelsefulla än biståndet? Medverkande är Anders Olofsgård, biträdande professor på Handelshögskolan i Stockholm. Programledare: Alice Petrén

Veckans Radiokorrespondenterna reser till Assam i nordöstra Indien; en region som just nu är i hetluften på grund av ett medborgarskapsregister. Registret avgör vem som får vara kvar i Indien eller inte. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Processen kring medborgarskapsregistret har pågått i flera år och välkomnades först av befolkningen. Nu har den slutat i kaos. 1,9 miljoner av Assams dryga 30 miljoner invånare saknades när myndigheterna presenterade den slutliga listan och de riskerar att deporteras - frågan är bara vart då?  Samtidigt har frågan politiserats och kommit att bli en del av BJP-regeringens anti-muslimska retorik.  I programmet medverkar drabbade som saknas på listan och advokater som arbetar med deras fall. Vi hör också de som försvarar processen med att den behövs eftersom invandrarna blivit för många och hotar förändra delstatens demografi. Reporter Naila [email protected]

Hösten har präglats av protester i Latinamerika. Miljoner människor protesterar mot växande klyftor, mot politiker som inte lyssnar, och mot hur den råvaruexport som skapat tillväxt inte skapat det välstånd folket blivit lovade. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Latinamerika är ett tydligt exempel på hur klimatkrisen och den växande ekonomiska ojämlikheten hänger ihop. Det märks i Colombia, där byar motsätter sig gruvutvinning och oljeprospektering i lokala folkomröstningar. I Ecuador, där slopade bensinsubventioner mötte starkt motstånd. I Chile, där presidenten tvingades ställa in FN:s klimatmöte efter omfattande protester. Och det märks i Bolivia, där högplatån drabbas hårt av en varmare planet. Radiokorrespondenterna sänds denna vecka från Chiles huvudstad Santiago. Gäster i programmet är Victor Galaz, docent i statsvetenskap och biträdande chef på Stockholm Resilience Centre, och Nina Gualinga, miljöaktivist som vunnit pris för sin kamp mot oljebolagen i Amazonas. Lotten Collin, [email protected]

Statlig speed-detjning, robotar på äldreboenden och öppnare gränser är några sätt som Japan försöker lösa problemen med sin åldrande befolkning. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Japans befolkning minskar med en halv miljon om året eftersom det föds så få barn. Om ett sekel är invånarna sannolikt inte ens hälften så många som dagens 126 miljoner. Sveriges Radios globala hälsokorrespondent Johan Bergendorff sänder från Tokyo tillsammans med migrationskorrespondent Alice Petrén och ungkorrespondent Caroline Kernen. Johan [email protected]

Nyval väntar i Storbritannien och mycket står på spel. Blir det efter detta val som brexit till slut genomförs eller blir det nya förhandlingar? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Följ med Sveriges Radios Londonkorrespondent Daniel Alling in i den intensiva politiska verklighet som råder i landet. Lär känna huvudaktörerna och förstå hur man hamnade här, och vägen framåt. Vad kommer att avgöra väljarnas dom nu i vinter? Daniel Alling, [email protected]

I Spanien är det val för fjärde gången på fyra år. Men risken är att spanjorerna inte får någon regering den här gången heller. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I veckans Radiokorrespondenterna berättar Sveriges Radios Sydeuropakorrespondent Margareta Svensson om de politiska låsningarna i Spanien som gör att partierna inte förmår kompromissa det minsta med varandra. Hör missnöjda spanska väljare och spanienexperten Emmy Eklundh. [email protected]

Turkiets offensiv mot kurderna i Syrien, IS-ledaren al-Baghdadis död och enorma protester i Libanon. Oktober månad var en omvälvande månad för Mellanöstern. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I veckans upplaga av Radiokorrespondenterna lyfter Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén fram några ögonblick som etsat sig fast i hennes minne under denna händelserika månad. Träffa kurdiska flyktingar som lämnar Syrien efter Turkiets offensiv, hör IS-kvinnor i det ökända al-Hol-lägret som svär den döde IS-ledarens hämnd och följ med till Libanon där regeringen avgått efter omfattande protester. Cecilia Uddén, Mellanö[email protected]

I Danmark tog socialdemokraterna makten efter valet i juni, trots att de faktiskt fick färre röster denna gång. Detta mycket på grund av att Dansk folkeparti tappade stort. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Varför gick det som det gick och vilken väg kommer Danmarks nya statsminister Mette Frederiksen nu att välja? Danmarkskorrespondent David Rasmusson träffar danska journalisten Uffe Tang.

I år har det gått 400 år sedan de första afrikanska slavarna kom till den brittiska kolonin Virginia i det som sedan skulle bli USA. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Slavhandeln som fenomen var inget nytt, men det var första gången den transatlantiska handeln med människor nådde det som senare skulle bli USA. Radiokorrespondenterna lyfter fram några av de reportage som våra korrespondenter gjort om denna mörka epok i historien och dess efterspel. Hör reportage av Kajsa Boglind, Washingtonkorrespondent, Samuel Larsson, Afrikakorrespondent och Cecilia Khavar, utsände i USA. Producent och programledare: Viktor [email protected]

Denna vecka handlar Radiokorrespondenterna om de politiska protesterna i Moskva, om förföljda oppositionella och politiska fångar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Vår Moskvakorrespondent Jesper Lindau berättar i flera reportage om läget för Putins kritiker i dagens Ryssland.

I år är det 30 år sedan den 60 mil långa baltiska kedjan bildades som en självständighetsmanifestation och det är också 25 år sedan Estonia sjönk. Hör om dessa historiska händelser som påverkat många ester. Hör också om Estland i dag som ett framgångsrikt IT-land. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I augusti 1989 stod två miljoner ester, letter och litauer, hand i hand, i en 600 kilometer lång mänsklig kedja genom Baltikum, som en manifestation för självständighet från Sovjetunionen. Hör Eve Sildnik, som var en av dem som deltog och Rein Veidemann som var med och arrangerade den. Fem år senare, den 28 september 1994, sjönk fartyget Estonia som var på väg från Tallinn till Stockholm. Olyckan slog hårt mot Sverige, men också Finland och Estland. Nu 25 år senare, på årsdagen, hölls minnesceremonier och Erika Gabrielsson besökte den som hölls i Tallinn, vid monumentet "Bruten linje". Hon har också träffat den estniska politikern Yoko Alender som drabbades personligen av katastrofen. Hör även överlevaren Anders Eriksson från Karlskoga. Veckans program avslutas med Estland i dag - som ett framgångsrikt land vad gäller IT och digitalisering. Erika Gabrielsson har besökt en skola i Tallinn för att se hur det märks där.

I Nigeria används urgammal voodoo-tro för att förhindra smuggling av unga kvinnor till Europa för ett liv i prostitution. Hör om hur religionens udd nu riktas mot förövare och inte mot deras offer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I södra Nigeria har smuggling av unga flickor till Europa för prostitution länge underlättats med hjälp av den lokala voodoo-liknande religionen juju. Av rädsla för besvärjelser har kvinnorna inte vågat gå till polisen eller rymma från sitt liv på gatan i Europa. Men samma religion, samma tro på svart magi och besvärjelser, har nu används för att stoppa en ofta hänsynslös människohandel. Efter att en lokal kung - den mäktigaste juju-magikern i hela västra Afrika - satt ner foten och använt hela sin magiska auktoritet för att strypa traktens mångmiljonbusiness har smugglingen kraftigt reducerats. Nu lever de smugglare och medicinmän, som tidigare kontrollerade kvinnorna genom besvärjelser, själva i skräck och vågar inte fortsätta med sin verksamhet. Radions afrikakorrespondent Samuel Larsson tar oss med till smugglingscentrat Benin City i södra Nigeria.