Rak höger med Ivar Arpi

Om vi nu lever i ett patriarkat dominerat av män, varför är det så få män som skriver litteratur? Varför domineras tidningarnas kultursidor och bokförlagen av kvinnor? Skrivarlinjerna och universiteten också. Tre fjärdedelar av alla bokdebutanter är kvinnor. Män läser allt mindre, och unga män skriver allt mindre. Går vi miste om något när mäns röster försvinner från skönlitteraturen? I dagens podd pratar jag med författaren Andrés Stoopendaal vars senaste roman Dunning-Kruger-effekten (Norstedts) kom ut i november förra året. Den handlar om en ung man med mycket typiskt manliga problem. Jag kan varmt rekommendera den av flera skäl. Den är inte bara mycket rolig, utan känns också sann. Jag känner igen män jag känt och känner, i bokens karaktärer. Men det är inte bara en bok för män såklart, däremot är den ovanlig just för att perspektivet inte känns så … feminiserat, i brist på bättre ord. I en nyligen publicerad essä på Aftonbladets kultursida skriver Stoopendaal om hur en matriarkal klick styr på författarskolan Biskops-Arnö. Jag ville fråga honom om detta, och vi pratar om huruvida denna klicks normer även styr på andra områden. Vi hann prata om Jordan B Peterson, skillnader mellan män och kvinnor, om hämmade medelklassmän, och om hur man ska göra om man vill bli författare. Andrés Stoopendal har även podden Stoopendaal & Sundfelt ihop med psykologen Karl Oskar Sundfelt där de pratar om litteraturen, konsten och samtiden, som de själva uttrycker det. Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Länkar från samtaletAndrés Stoopendaal: Dunning-Kruger-effekten (Norstedts)Greta Thurfjell: Tre manliga författare: ”Mannen är långt ifrån död inom konsten” (DN 6/12 -19)Minna Höggren: Har killarna lämnat kulturen? (Arbetet 1/3)Andrés Stoopendaal: Mannen signalerar att han hatar sig själv (Aftonbladet 27/2)Inti Chavez Perez: Pojkar måste få bli män fria från rädsla för våld (Aftonbladet 22/2)Philip Warkander: Männens problem är på riktigt – ändå hånas de (Expressen 30/3)Johan Heltnes bok “Sympati för djävulen” (Fri tanke)Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Dagens gäst är Alex Schulman. Han är inte bara krönikor sedan många år, numera i DN, utan har även en av Sveriges populäraste poddar ihop med Sigge Eklund som heter just Alex & Sigges podcast. Han är också författare, vars senaste bok är en roman som heter Överlevarna (Bonnier 2020), och handlar om återuppleva sin barndom som vuxen. Jag förstår att det kanske förvånar att jag väljer att ha ett samtal med just honom här i podden. Låt mig då förklara lite hur jag tänker.När jag slutade som ledarskribent kändes det som en lättnad att lämna den ganska tydliga ideologiska mall man förväntades följa. Inte så mycket av min chef, Tove Lifvendahl, som gav mig mycket fria tyglar och utgjorde ett bra bollplank, utan mer av läsare. Ledarsidan ska fylla en funktion i debatten och ledarskribenterna är de politiska lägrens trogna hirdmän, eller legosoldater i vissa fall. Det jag vill bidra till med podden, och med Rak höger överlag, är att vara mer prövande än jag kunde vara då. Podden slogan är att jag har “samtal med vänner och fiender. Utan filter eller skygglappar.” Det låter aningen högtravande, men det är inte tomma ord för mig, utan något jag strävar mot. Men det är såklart lättare att få vänner att tacka ja när man hör av sig. Många har ingen lust att prata med någon de inte håller med, tyvärr. När jag läste Alex Schulmans två senaste krönikor kände jag att jag gärna ville ha honom som gäst, trots att vi utväxlade hårda ord med varandra ganska nyligen. Eller just därför. Vi hamnar ofta på motsatta sidor i politiska frågor, men hans krönikor om Ukrainakriget har jag läst med stor behållning. Varför finner jag plötsligt sånt värde i hans krönikor? Har något hänt i samtiden när en sådan som Alex Schulman, som inte direkt pratat sig varm om nationalism innan, plötsligt skriver om att försvara sitt land? Om hans pappas sorg över att förlora sitt barndomshem i Karelen till Ryssland? Om detta och mycket annat pratar vi i dagens podd.Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst. LänkarAlex Schulmans senaste krönika: Kriget har blivit vardag – nu börjar vi käbbla igen (DN 29/3)Alex Schulmans näst senaste krönika, som handlar om hans pappa och om att försvara sitt land: Ryssarna jämnade min pappas hus med marken (DN 21/3)Några avslutande ordDe tre senaste veckorna haft ett pågående projekt som gick i hamn i går. Därför har jag inte kunnat jobba för full maskin. Projektet var att tjugo år efter att alla mina jämnåriga kamrater gjorde det ta körkort, vilket jag nu gjort. Jag körde min första körlektion tisdag för tre veckor sedan med körskolan My driving academy och igår blev jag godkänd på uppkörningen. Är hemskt lättad. Och nu återgår jag till att jobba heltid med Rak höger igen. En annan sak också. Jag har lovat att det ska komma ett poddavsnitt varje söndag, men har inte alltid hållit det. I stället har jag prioriterat att få ut avsnitt så snabbt det går, ofta för att innehållet har nyhetsvärde. Det kommer jag även fortsättningsvis att göra, tänkte jag. Om ni verkligen inte gillar det så hör gärna av er till: [email protected] ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Under den månad som gått sedan Ukrainakrigets utbrott har de experter och tjänstemän som dominerat offentligheten under pandemin ersatts av nya förmågor. I stället för Folkhälsomyndighetens återkommande presskonferenser håller nu Försvarsmakten en presskonferens kl 15.00 varje torsdag. Blir detta en ny lägereld för vår oroliga samtid?Kanske allra mest välkänd för gemene man har Joakim Paasikivi blivit. Han är för Ukrainakriget vad Anders Tegnell var för pandemin. Det är inte konstigt med tanke på att han är osedvanligt tydlig och rak i sin kommunikation. Till skillnad från Tegnell så behöver man inte ägna sig åt kremlologi för att förstå vad han faktiskt menar. Som namnet antyder har han påbrå från vår närmaste granne i öst, och han har dubbelt medborgarskap i Finland och Sverige. Värnplikt har han gjort i båda länderna. I Sverige blev han överstelöjtnant och har bland annat varit sektionschef på den Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (Must). I dag är han militär lärare på Institutionen för krigsvetenskap och militärhistoria på Försvarshögskolan. I dagens avsnitt pratar vi om vad den ryska krigsmakten gjort mindre bra, om det handlar om dålig planering eller dåliga militära enheter, om Ukraina eller Ryssland tjänar på om kriget skulle dra ut på tiden, om man verkligen ska ha så mycket respekt för den ryska förmågan framöver, om Putins kärnvapenhot, om svenskars försvarsvilja samt vilka lärdomar vår försvarsmakt såhär långt kan dra av Ukrainakriget. Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Innan ni går…Substack har just lanserat en app för iPhone och iPad. (Den som Android kan skriva upp sig på väntelista här.) Appen gör det lättare att samla alla man följer på Substack på ett och samma ställe. Jag använder den själv för att få bättre överblick, eftersom jag prenumererar på ett ganska stort antal publikationer. Jag återkommer i en annan post om vilka jag läser med stor behållning för tillfället. Man får givetvis även fortsatt mejlen, men appen gör det möjligt för oss som använder Substack som plattform att nå ut även om mejlkorgarna framöver skulle bli överfulla igen. Dessutom vet jag att en del av er, och även jag, haft problem med att mejlen från Substack hamnar under fliken “kampanjer”. Med appen slipper man allt sånt. För den som vill läsa mer om appen kan man göra det här. Nedan ser ni ett exempel på hur appen ser ut. Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)PS. Jag är fortfarande mitt uppe i ett intensivt projekt. I början av nästa vecka hoppas jag dock vara klar och sedan kunna återgå till att producera texter och poddar på heltid här på Rak höger. Tack för ert tålamod! DS. This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Sedan Ryssland inledde sin invasion av Ukraina har 3 miljoner ukrainare flytt landet. Det är den snabbast växande flyktingkrisen sedan andra världskriget. Allra flest, runt 2 miljoner, har flytt till Polen. Till Sverige kommer runt 4 000 per dag och fram till sommaren förväntas över 200 000 komma. Det kan av allt att döma bli en ännu större flyktingkris än 2015, och ett ännu större mottagande för Sveriges del. Chang Frick, chefredaktör på nättidningen Nyheter idag, var nyligen nere vid ukrainska gränsen mot Polen. Väl där hjälpte han med buss 25 flyktingar till Sverige. Han fixade ett ställe för dem att bo och håller kontakt med dem. Han är av åsikten att det inte finns någon gräns för hur många ukrainska flyktingar Sverige kan ta emot. Men det har ändå blivit debatt.På Twitter kritiserades han av Mustafa Panshiri – föreläsare, författare och tidigare polis – som menade att Frick hade ett sätt att resonera på som slängde andra flyktingar under bussen: Finns det någon skillnad mellan ukrainska flyktingar och andra, tidigare migrantströmmar? En sak som skiljer det är att alla partier, även de mest migrationskritiska, är positiva till att ta emot ukrainska flyktingar. Handlar denna generositet om att ukrainare uppfattas vara mer lika svenskar – vita och europeiska? Eller handlar det om att Ukraina är ett demokratiskt land som attackeras av den fiende som vi svenskar också fruktar mest? Att det vi ser utspela sig är vår värsta mardröm? Vi pratar även om kritiken mot Chang Frick, om att han sålt bilder till Ruptly, dotterbolag till ryska RT, som är statskontrollerat. Om detta och annat handlar dagens avsnitt, som publiceras lite tidigare för aktualitetens skull. * Jens Liljestrand om Chang Frick och Putin. (Expressen 9/3)* Hynek Pallas om Chang Frick, med flera (GP 14/3). Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Den 24 februari 2022 kommer leva kvar som det datum så efterkrigstidens Europa övergick i något annat. Vi lever i en ny epok, en ny världsordning. Vi är just nu inne i krigets dimma och kan inte förutsäga vad som komma skall, men att det inte finns någon väg tillbaka är tydligt. På en säkerhetskonferens i München 2007 lade Vladimir Putin fram sina ambitioner, vilket han sedan satte kraft bakom i kriget i Georgien 2008 och annekteringen av Krimhalvön 2014. Det gick alltså att förutse delar av skeendet, om än inte exakt när och var. Men kan man spåra dagens krig längre bakåt än så? Vilka krafter släpptes loss av Sovjetunionens upplösning?I en ny bok – Det fallna imperiet – Ryssland och väst under Vladimir Putin (Fri tanke) – beskriver Martin Kragh, biträdande chef för Centrum för Östeuropastudier (SCEEUS) och seniorforskare vid UI, vägen fram till det ödesdigra datumet för några veckor sedan. Han vänder sig mot att det skulle ha varit ödesbestämt att Ryssland och västvärlden återigen blev fiender. Det fanns möjlighetsfönster, men dessa har genom åren stängts ett efter ett: Utvecklingen har varit kumulativ. Nya ärrbildningar och förlorad ömsesidig tillit har följt i spåren på varje enskild kris. Människor har en förmåga att välja sina tragedier och stora segrar. Båda utgör bärande element i formeringen av länders nationella identitet. Putin har gjort det sovjetiska imperiets fall till sitt lands stora tragedi. Andra världskriget till sin stora seger. I detta hänseende finns det inget överraskande med hans förda politik. Enligt en rysk opinionsmätning i mars 2021 önskade 67 procent av respondenterna att Sovjetunionen aldrig upphört att existera. En absolut majoritet av befolkningen delar uppfattningen om segern 1945 som sitt lands noblaste ögonblick. Det ryska ensamhetssyndromet – känslan av att vara utsatt av hot inifrån och utifrån – har inte saknat inslag av såväl stolthet som sentimentalitet och tragedi. Å ena sidan en formidabel stormakt med ansvar för den globala säkerhetsarkitekturen. Å andra sidan ett land som är hotat och nödgas vidta åtgärder för att skydda sina legitima intressen. Den som vill kan förhandsbeställa Martin Kraghs bok här (den släpps 31 mars). Jag rekommenderar den varmt för alla som vill få en djupare förståelse av Putins Ryssland, och beslutet att invadera Ukraina.PS. Några rader angående de närmaste två veckorna här på Rak höger. Jag är just nu igång med ett kortvarigt projekt som tar mycket tid av mig. Mer tid än jag trodde när jag började med det. Därför kommer jag skriva lite mindre här under två veckor, om jag utgår ifrån att arbetsbördan under projektets första vecka kommer vara relativt oförändrad under de två kvarvarande veckorna. Däremot blir det två poddavsnitt den här veckan. Och snart är jag igång som vanligt igen. DS.Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Kriget i Ukraina fortsätter och det är svårt att tänka på något annat. Men efter att ha stått som en vaktpost vid nyhetsflödet dagarna i ända börjar i alla fall jag känna att jag behöver ta en paus då och då. Ett privilegium man har när man bor i ett land som inte har invaderats av Ryssland – ännu. Jag kommer givetvis att fortsätta att ägna mycket tid åt Ukrainakriget och alla frågor som berör det. Dagens avsnitt är dock en liten paus i krigsflödet, så om ni känner att ni behöver en sån så har ni kommit till rätt podd i dag.I dag pratar jag nämligen om svenska skolan och varför den har gått från att vara en av världens bästa till ganska dålig, i jämförelse med andra länders skolor. Dagens två gäster är Magnus Henrekson som är professor i nationalekonomi och mellan 2005 och 2020 var vd på Institutet för Näringslivsforskning (IFN) och Johan Wennström, doktor i statsvetenskap och även han knuten till IFN. De har nyss precis kommit med en ny bok med titeln: Dumbing Down – The Crisis of Quality and Equity in a Once-Great School System—and How to Reverse the Trend som ges ut av Palgrave Macmillan, men också går att ladda ned på IFN:s hemsida. I boken visar de hur en postmodern, socialkonstruktivistisk pedagogik åtminstone från 60-talet och framåt ersatte en klassisk kunskapssyn, vilket fick ett antal konsekvenser. Kunskap blev inte mer lättillgängligt, skolan blev inte mer utjämnande, tvärtom drog de redan starka elevgrupperna ifrån de redan svaga, samtidigt som alla började sjunka relativt andra länder. Dessutom, menar Magnus Henrekson och Johan Wennström, har utvecklingen ytterligare försämrats av kommunaliseringen samt hur illa man skött marknadiseringen av svenska skolan. Något jag skrev om nyligen här på Rak höger.Detta pratar vi om i dagens avsnitt, samt deras förslag på hur man kan vända utvecklingen. Några länkar:* Här kan man ladda ned boken Dumbing down kostnadsfritt: länk* Mitt tidigare samtal med Johan Wennström: “Klass är högerns blinda fläck” (23/1)* Min text om skolmarknaden: “Skolmarknaden är vänskapskorrumperad” (26/2)PS. Några rader angående de närmaste två veckorna här på Rak höger. Jag är just nu igång med ett kortvarigt projekt som tar mycket tid av mig. Mer tid än jag trodde när jag började med det. Därför kommer jag skriva lite mindre här under två veckor, om jag utgår ifrån att arbetsbördan under projektets första vecka kommer vara relativt oförändrad under de två kvarvarande veckorna. Däremot blir det två poddavsnitt kommande vecka. Snart är jag igång som vanligt igen. DS.Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Dagen då Ryssland inledde invasionen av Ukraina, den 24:e februari 2022, förändrades världen i grunden. Över en natt, som man brukar säga. Den säkerhetsordning vi haft i Europa byggde på en överenskommelse om att varje land har rätt att välja sin egen väg i utrikespolitiken och att inget annat land har rätt att med våld flytta gränser för en suverän stat. Nu har Ryssland frångått det. Hur hamnade vi här och vad ska vi göra åt det? Om man inte talar ryska så kan man inte förstå Ryssland, åtminstone inte fullt ut. Därför är experter som behärskar språket och kulturen värda sin vikt i guld, särskilt nu. Dagens gäst är en av dem. Fredrik Löjdquist är chef över Centrum för Östeuropastudier (Stockholm Center for Eastern European Studies, SCEEUS) som är ett fristående kunskapscentrum inrättat och finansierat av regeringen. Han har en lång bakgrund som diplomat med fokus på Östeuropa, Ryssland och hybridkrigföring. Ryska lärde han sig i lumpen, ett par år innan muren föll. Inom hans eget skrå, och bland säkerhetspolitiska experter, var det många som såg vad som höll på att hända med Ryssland. Men västvärlden i stort reagerade inte i tid, enligt honom.– Det fanns en fördröjning i det västerländska i västs förståelse av vad som höll på att ske, och man hade kanske lite svårt att ta till sig alla signaler och dra slutsatsen av dem, men åtminstone efter den ryska aggressionen mot Ukraina 2014 blev det uppenbart. Men kanske trodde man att det skulle stanna där på något sätt. Att man hade ett jämlikt läge som förvisso var olyckligt och besvärligt, men som ändå kunde hanteras på något sätt. Och det vi har sett byggas upp under de senaste året är det ju att Ryssland absolut inte är nöjt med status quo, utan man vill flytta fram positionerna.– Det är viktigt att komma ihåg att det här inte bara handlar om Ukraina, utan det handlar om om vår säkerhet, om allas säkerhet. Både på europeisk nivå och på den globala nivån. Kan man säga, som exempelvis John Mearsheimer, att det är USA, Nato och EU som provocerat Ryssland till detta? Han menar att man i stället borde ha gjort Ukraina och Georgien till buffertstater mellan stormakterna. – Det bygger på en massa felaktiga antaganden, skulle jag hävda. För det första strider det mot idén att alla stater är lika suveräna. Denna tanke innebär att man skulle till mäta vissa stater mer inflytande, att ett stort land som Ryssland skulle ha veto över ett annat lands utrikes- och säkerhetspolitik, men kanske också i inrikespolitiken. – Då är man ute på ett väldigt farligt sluttande plan. Om du börjar göra avkall på de här principerna, var kommer det sluta någonstans? Vilka länder ska utgöra den här bufferten? Om vi i Sverige eller Finland inte kan lita på att principen om territoriell integritet eller suveränitet gäller för ett land som Ukraina? Hur ska vi då veta att det gäller för våra egna länder? – Det här bygger på en underliggande kålsuparteori, nämligen att Ryssland har sin inflytandesfär och USA och Nato har sin. Men så är det inte. Vad det handlar om är inte att USA eller Nato har en egen sfär. Nato är en demokratisk sammanslutning av länder där länderna frivilligt och självmant har gått med. Det gäller även EU. Det är inte så att det sker på något diktat uppifrån, till skillnad från när Putin vill kunna bestämma andra länders politik från Moskva.(Ovanstående är bara ett kort utdrag från samtalet.) Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.* Länk till Fredrik Löjdquists senaste memo om Ukrainakriget: här* Intervju med John Mearsheimer: här Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

I dagens avsnitt pratar jag med Stina Oscarson som är teaterregissör, dramatiker och författare. Men hon är även en flitig samhällsdebattör, och det är kanske i den rollen flest känner till henne. Vi spelade in det här innan Ryssland inlett sin invasion av Ukraina, vilket är anledningen till att vi inte pratar mer om det.För mig personligen har Stina Oscarson gått från att vara en av dem som ofta hamnat på motsatt sida från mig i samhällsdebatten, till att jag allt oftare nickar instämmande när jag läser och lyssnar på henne. Det har att göra med att debatten inte är statisk, men också om att hon har ändrat sig i vissa frågor. Och att jag har ändrat mig också. Vi sprang på varandra på en kulturfest SvD hade för sina frilansar, min första gång på en sådan fest, och sedan var hon moderator för en intensiv debatt om migration som jag deltog i. Men detta är första gången jag har haft möjligheten att få prata med henne på tu man hand en längre stund. Jag hoppas att ni tycker att det är lika givande som jag tyckte.Hon är just nu aktuell med boken “Det perfekta plåstret” (Mondial) som jag verkligen kan rekommendera. Vi pratar om den, men också om hennes uppmärksammade intervju med vår socialdemokratiska kulturminister Jeanette Gustafsdotter. Och om vad som egentligen hände efter att en medlem i Nordisk ungdom deltagit i en debatt om demokrati som Stina var moderator för. Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Häromdagen skrev jag om klass på Svenska Dagbladets kultursida. I texten skriver jag om hur vi tillåtit en underklass att växa fram längst ned i samhället, och om hur denna tjänar en medelklass som värderar fel saker. I fredags diskuterade jag frågan i P1 morgon ihop med Patrik Lundberg, som hade skrivit att han ville lämna medelklassen. Om jag tolkar honom rätt handlar hans motvilja om ett hyckleri han märkt av. Inom medelklassen, menar han, vill man gärna känna sig finare och bättre, men man gör likt förbannat det man kritiserar att andra gör. Diskussionen med Patrik Lundberg var konstruktiv, men rumphuggen. Ironiskt nog är nästan alla inslag i public service för korta för riktiga samtal, och i regel är konfliktnivån maximalt uppskruvad. Aporna måste få apa sig, verkar en grundtanke vara. Och om man inte vill bråka kanske de plockar in någon annan i stället. Konflikten mellan “höger” och “vänster” måste värnas, och finns ingen tydlig konflikt får man uppfinna den med hjälp av en hetsande programledare. Nåväl, jag ville i alla fall fördjupa samtalet om klass, eftersom jag tycker att det är så intressant. En av de mest intressanta tänkarna på området i dag är Johan Wennström, som numera är en kollega på Svenska Dagbladets kultursida, där han skrivit i flera år. Han disputerade i statsvetenskap 2019 med avhandlingen Interpreting Policy Convergence Between the Left and the Right: Essays on Education and Immigration. Han är aktiv på IFN, där man också kan ta del av hans publikationer. Hans forskning är inriktad mot politiskt beslutsfattande och dess moraliska grunder. Han är särskilt intresserad av skol- och migrationspolitik. Tidigare har han bland annat arbetat som politiskt sakkunnig i Regeringskansliet och som ledarskribent i Svenska Dagbladet. Länkar till texter och böcker vi pratar om:Min text i SvD Kultur (19/1): Hade det inte varit för högskoleprovet hade mitt liv nog sett annorlunda ut. Medelklassen tror på meritokrati, och det är som om medkänslan också är något man gör sig förtjänt av.David Goodhart – Head, Hand, Heart: The Struggle for Dignity and Status in the 21st Century (Penguin 2020)Michael Lind – The New Class War: Saving Democracy from the Managerial Elite (Portfolio 2020)Patrik Lundberg: “Jag vill lämna medelklassen” (DN 23/11 -21)Charles Murray – Coming apart: the state of white america, 1960-2010 (Crown forum 2012)Vesna Prekopic: “Det är inte alls så dumt i medelklassen, men mellanförskapet lämnar jag gärna” (DN 17/1)Michael Sandel - The Tyranny of Merit: What's Become of the Common Good? (Farrar, Straus and Giroux 2020)Johan Wennström: “När ska högern överge Foodora-liberalismen?” (SvD 26/5 -21): Det viktiga, enligt dagens höger, är inte var man kan göra en verklig insats, utan ”vart man är på väg”. Högern har accepterat, ja till och med bejakat, framväxten av ett djupt ovärdigt arbetsliv.Johan Wennström: I väntan på ett konservativt idéprogram (Kvartal 14/12 -20)Johan Wennström: Brev till en lärarstudent (Kvartal 20/2 -19)Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Drönare flyger över svenska kärnkraftverk, slottet och riksdagen. Eftersom Ryssland är högst på dagordningen just nu, efter deras hot mot sina grannar, är det många som gissar att drönarna är ryska. Vi vet inte säkert såklart, men det är en kvalificerad gissning. Hur oroliga bör vi vara i Sverige egentligen?Hundratusentals ryska trupper står samlade vid den ukrainska gränsen, redo för något, kanske ännu en invasion. Eller är det mer av ett påtryckningsmedel? Vad är det Ryssland försöker uppnå? Med mig för att prata om detta har jag Oscar Jonsson som forskar om Ryssland och försvarsfrågor. Jag rekommenderar den som vill orientera sig mer om rysk säkerhetspolitik att läsa hans senaste bok: The Russian Understanding of War: Blurring the Lines between War and Peace (Georgetown University Press 2019).Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

I det senaste poddavsnittet pratade jag med Johan Gärdebo och Anna-Karin Wyndhamn, angående Gärdebos försök att bjuda in Malcom Kyeyune till forskarmiljön Seed Box på Linköpings universitet, där han är verksam. Det gick inget vidare. Efter samtalet tänkte jag vidare. Vad hade Malcom Kyeyune sagt om han hade blivit inbjuden? Varför inte fråga honom? I dagens avsnitt pratar jag med Malcom Kyeyune om just det, och om hur identitetspolitisk aktivism har blivit ett sätt klättra i karriären, om varför de inom högern som pratar alltmer om klass utkämpar ett tvåfrontskrig mot vänstern och mot kostymhögern, och om varför USA har gått om Sverige vad gäller radikalitet.Malcom skriver för bland annat Fokus, Kvartal och Dagens samhälle. Han sitter i tankesmedjan Oikos förtroenderåd och driver sedan 2015 podden Markus och Malcom ihop med Markus Allard. Länkar till sånt vi pratar om i dagens avsnitt* Min intervju med Frank Furedi: Eliternas uppror mot demokratin * Mitt samtal med Johan Gärdebo och Anna-Karin Wyndhamn länk.* Texten om Martin Gurris bok The Revolt of The Public and the Crisis of Authority in the New Millennium (Stripe press, 2018) länk: Etablissemanget kräver samma erkännande som under 1900-talets högmodernitet, men allmänheten kräver medbestämmande och ödmjukhet. Ingen av parterna är nöjd med den andre.* Malcom Kyeyune i Fokus: De antirasistiska aktivisterna inom media är en urban medelklass som vill uppåt. Klyftan mellan dem och den svarta underklassen är mycket djup.* Johan Gärdebo i Aftonbladet Kultur länk.* The professorial-managerial class länk. Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

I dagens podd pratar jag med Johan Gärdebo och Anna-Karin Wyndhamn. Johan Gärdebo har doktorerat i historia och forskar vid den humanistiska forskarmiljön Seed Box på Linköping universitet. Forskningsprojektet han är knuten till handlar om hur klimatomställningen påverkar industriorter byggda runt fossilintensiva företag som Cementa (Slite), Preemraff (Lysekil) och SSAB (Luleå). Hur påverkas människorna som bor där? Hur placerar de in sig själva i förändringen? Och hur kan man göra klimatomställningen folkligt förankrad?Relevanta, men svåra, frågeställningar. Därför ville han få in perspektiv som han uppfattade inte var väl representerade i forskarmiljön. I en artikel på Aftonbladets kultursida beskriver han hur han ansökte om att få dit Malcom Kyeyune. Han skulle inte själv föreläsa, utan bolla tankar med forskarna. Gärdebo ville ha dit honom för att Kyeyune är kritisk mot den förda klimatpolitiken – som han kallat ett “moralistiskt medelklassprojekt”. Eller som Gärdebo skriver i artikeln:Exempelvis läggs koldioxidintensiva industrier ned för att minska utsläppen. Det blir färre industrijobb i Sverige, men samma varor behövs och importeras därför i stället från andra länder. Stigande drivmedelsskatter drabbar arbetare beroende av bilen, men utsläppen minskar inte eftersom alternativa färdmedel fattas.Samtidigt som arbetarnas jobb försvinner används skatteintäkterna för att finansiera nya jobb för de universitetsutbildade, såsom klimatstrateger eller miljökonsulter. Och klimatrörelsen – de som protesterar, som utför aktivistiska aktioner eller som ägnar sig åt klimatkonst – är talande nog medelklassens barn.Men cheferna på Seed Box var allt annat än begeistrade. Orsaken handlade inte om akademiska meriter, utan om att Malcom Kyeyune hade “fel värdegrund”. Han var för “kontroversiell”. I stället föreslogs Gärdebo bjuda in Andreas Malm, som förespråkar att fler borde utföra terroristiska klimataktioner (sabotera infrastruktur, blockera motorvägar, spränga gasledningar). Det ansågs mindre kontroversiellt. Johan Gärdebo beskriver själv sin hemvist som till vänster och är tidigare miljöaktivist. Men hans överordnade mål är ett fritt samtal. Anna-Karin Wyndhamn är forskare vid Göteborgs universitet, driver ihop med Ann Heberlein podden Söndagsskolan, är kolumnist på Göteborgs-Postens ledarsida, bland många andra saker. Vi skrev också Genusdoktrinen (Fri tanke 2020) tillsammans. Hennes erfarenheter i universitetsvärlden är en röd tråd genom boken.Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Emelie Köhler levde fyra år som trans, men påbörjade sedan resan tillbaka. Från könstransition till detransition. Hon har medverkat i “Tranståget” som gjordes av SVT Uppdrag Granskning. Och nyligen deltog hon i Sverige Möts i debatt om samma ämne. Hon har på kort tid blivit ansiktet utåt för den växande rörelsen av transpersoner som ångrat sig. För den som vill veta mer har hon ett instagramkonto som heter Detrans Dissident och driver en hemsida som heter detransinfo.se. Det svåra med transfrågan är att hitta balansen mellan att kritisera delar av ideologin bakom, och samtidigt värna de unga sårbara människor som dragits med. På sin instagramsida skriver Emelie att hon ömmar för transpersoner men är kritisk till idéerna bakom. Det ligger såklart delvis i betraktarens öga om man lyckas med den balansgången, men jag tror det är ett viktigt medskick för alla oss som pratar om transfrågan. Jag är glad att Emeilie Köhler är med i podden och berättar sin historia. Även om det är en sliten klyscha så är det bra att prata med människor och inte bara om dem. Länkar till sånt vi nämner i avsnittet* Min intervju med Aleksa Lundberg länk. * Min intervju med Abigail Shrier länk.* Svenska kyrkans öppna brev till transpersoner och min text om det länk.* Emelie Köhler i Sverige Möts länk. * Tranståget i Uppdrag Granskning länk.* Studie på 100 detransitionerade länk.* En annan studie om detransitionerade länk. (Denna visar bland annat att man får mer stöd under transitionen än under detransitionen.)* Svensk långtidsstudie om hur de som genomgått könskorrigering mår länk.* En lite äldre internationell uppföljningsstudie på transpersoners mående efter könskorrigering länk. Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

I dagens avsnitt pratar jag med Tobias Hübinette, som är docent vid Karlstads universitet, med fokus på kritiska vithets- och rasstudier. Anledningen är att vithetsstudier aktualiserats av att Arvid Haag, tidigare aktiv i Medborgerlig samling, wallraffat på Sveriges första kurs i Kritiska vithetsstudier, som ges på Stockholms universitet. (Jag har intervjuat Arvid och kommer skriva en text på temat.) När Adam Cwejman och jag skrev Så blev vi alla rasister (som gavs ut i ny utgåva i maj på Timbro) var Tobias Hübinette, och kritiska vithets- och rasstudier mer generellt, en av dem vi ägnade mest tid åt att läsa och kritisera. Jag har utöver boken skrivit ett stort antal texter i olika tidningar där jag utvecklat kritiken. Men ett återkommande problem är att det är närmast omöjligt att få till samtal med den andra sidan av debatten. Tobias Hübinette är ett lysande undantag. Även när vi inte håller med varandra har jag alltid haft utbyte av att prata med honom (och att läsa hans blogg). Ju längre jag har varit i offentligheten desto mer har jag insett hur ovanligt det är med meningsmotståndare man kan ha artiga debatter med. För att kunna förstå sina egna argument måste man höra de bästa motargumenten, och ibland kanske till och med ändra sig. I podden tar vi upp ett exempel på när jag har ändrat mig, och närmat mig Tobias position.Tobias Hübinette är dessutom en av de mest produktiva svenska forskarna på området kritiska vithets- och rasstudier och gav ut hela två böcker under 2021: Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt (Verbal förlag, 2021) och Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasfrågor och rasdiskussioner i Sverige 1946-1977 (Carlsson bokförlag, 2021). Vi pratar om båda, men även om Vit melankoli. En analys av en nation i kris (Makadam förlag, 2020) som han skrev ihop med Catrin Lundström, en annan central forskare i Sverige inom fältet kritiska vithetsstudier. Hoppas ni har lika stort utbyte av samtalet som jag hade. Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Dagens poddgäst Mia Odabas har en lång journalistisk karriär på CV:t, med flera år på SVT:s Aktuellt, Svenska Dagbladet, med mera. De senaste åren har hon ägnat sig åt att vara moderator på heltid. Eftersom hennes efternamn betyder “rummets härskare” på turkiska kan man väl säga att Odabas därmed har blivit en aptonym.I ett viralt inlägg i sociala medier, både på Linkedin och Facebook, skriver Odabas, om covidjournalistiken under omikronfasen: Jag har under julhelgen lyssnat till vänner och familj som är förbannade. På oss som jobbar med journalistik. Vi är på väg att tappa deras förtroende. Låt mig ge deras ord eko här på FB:Det blir allt mer tydligt att omikron visserligen är mer smittsam än tidigare varianter, men att folk i gemen inte blir särskilt sjuka. Därmed blir vår gamla vanliga måttstock - smittspridningen - allt mindre relevant.Många av mina vänner tittar nu enbart på sjukhus-IVA-inläggningar och dödstal. Och dessa siffror ökar visserligen, men inte i närheten av hur det såg ut när det begav sig. Därför undrar vän av ordning varför vi nu i rask takt trappar upp restriktionerna igen. I Australien sa premiärministern nyligen att vi måste lära oss att leva med covid - därför drar de ner på restriktionerna trots att smittan ökar. Kanske inte så kokobello som man först tror?Så till mullrandet mot oss journalister. Mina vänner menar att vi är med och skrämmer upp folk. Våra krigsrubriker om "rekordökning i smittspridningen” höjer larmnivån i hela samhället. De menar att vårt uppdrag är att kritiskt granska och balansera. Att inte bara trycka alla larmsiffror rakt ut, utan att stanna upp, fundera, analysera, ställa rätt frågor. Ta ner tempot och larmnivån. Särskilt vi som jobbar i gammel-media har ett ansvar, tycker mina vänner. I sociala medier är tonläget redan ”bortom räddning”, men om vi i mer traditionella medier hakar på så förlorar vi snart deras förtroende.Det vilar helt klart ett tungt ansvar på oss som fortfarande jobbar i trad-medier. Vi bör alla tänka till innan vi trycker ut den där larmande rubben. Många gör ett bra jobb - nedan graf är från svtnyheter.se, där man enkelt kan följa antalet inlagda på IVA i landet och per region varje dag.Grafen hon länkade till ser ut såhär:Jag är själv dubbelvaccinerad, och har bokat tid för en tredje dos. Men jag har med stigande oro sett hur man bemöter de som av olika skäl är ovaccinerade. I sociala medier har det blivit något av en folksport att markera hårt mot vaccinskeptiker. Detta sker samtidigt som det blir alltmer tydligt att den här covidvågen är annorlunda än de tidigare. Dessutom tycks vaccinet framför allt skydda en själv från allvarlig sjukdom, snarare än skydda andra från att smittas. Argumentet om att man är osolidarisk om man inte vaccinerar sig haltar alltså betänkligt. Därför är vaccinpassen redan passé, eftersom alla av allt att döma sprider smittan oavsett vaccinationsgrad. Men jag är som sagt vaccinerad för egen del. Jag tycker att det viktigaste här är att inte diskussionen stängs ned när den behöver föras som mest. Det misstaget gjorde vi i början av pandemin, och bör inte upprepa.* Mia Odabas hemsida, för den som vill anlita henne som moderator: http://www.miaodabas.com/* Mia Odabas inlägg på Facebook: https://www.facebook.com/mia.odabas/posts/4946334225399717 * Anna Björklunds krönika i Fokus: https://www.fokus.se/kronika/jag-ar-ovaccinerad-for-jag-ar-en-jobbig-typ/ * Anna Björklund i gårdagens Studio Ett: https://sverigesradio.se/artikel/manga-fortsatt-skeptiska-till-covidvaccinRak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Vi lärde känna varandra för över tio år sedan. Våren 2011 var jag på en kurs i Eskilstuna om hur man skriver (liberala) ledartexter. Susanna Birgersson var då anställd på Eskilstuna-Kuriren, med Alex Voronov som chef. Hon kom och höll i ett moment på kursen, sedan behövde hon avvika för att skriva klart en ledare. Det kändes lite ouppnåeligt för mig då, att ha ett fast skrivjobb. Jag bodde kvar i en studentkorridor och hade just börjat frilansa så smått, parallellt med att jag sålde American Express på Arlanda.Vi kursdeltagare, inte Susanna då alltså, fick alla skriva varsin ledare om höghastighetståg. På kvällen, när vi åt middag på en Eskilstunakrog, utropades vinnaren: Patrik Kronqvist. När Susanna slutade på Eskilstuna-kuriren blev jag erbjuden hennes tjänst, men tackade nej. Jag hade fått erbjudande om ett vikariat som redaktör på Axess magasin. Världen är liten, och den liberala världen ännu mindre. Tio år senare har både jag och Susanna Birgersson blivit mer konservativa, men kanske också mer vänster. Hon har fått tre barn och jag fyra, kanske är det förklaringen, vem vet. I dagens podd pratar vi om en uppmärksammad krönika av Gunnar Ardelius där han berättar om sin egen frånvaro som pappa, om reaktionerna, om familjens förutsättningar i vårt samhälle och om varför högern borde bry sig mer om klass.Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

För den som följt den kriminalpolitiska debatten är Bo Wennström ett välkänt namn. Han har skrivit ett stort antal debattartiklar, böcker, vetenskapliga artiklar och så vidare. Hans formella titel är professor emeritus i rättsvetenskap vid Uppsala universitet. Inför den kriminalpolitiska debatten i söndags ringde Diamant Salihu upp Bo Wennström för att se om han kunde vara med. Men Wennström ifrågasatte hur frågorna var ställda. Därför ville inte heller SVT ha med honom. Man måste kunna svara kort och koncist, följa mallen, inte komplicera saker. I tidningen Sydöstran har Bo Wennström nu skrivit två artiklar, en före och en efter, i anslutning till samtalet i SVT Agenda. Jag hörde av mig till Bo och undrade om han ville vara med i min podd och prata om hur han tycker att vi borde prata om kriminalpolitiken i stället. Det blev ett utforskande samtal mellan oss, snarare än en regelrätt intervju. Vi pratar om ärftlighet, varför straff som utdöms blir så korta trots alla straffskärpningar, varför domstolar sällan dömer till fängelse, och hur vi ska tänka framåt. Läs mer:Bo Wennström: “Ska du se matchen på söndag kväll?” (Sydöstran 11/12)Bo Wennström: “Eftersnack till söndagens match” (Sydöstran 13/12)Bo Wennström: “Svensk passivitet är inskriven i lagtexten” (SvD 19/9 –20)Boken vi pratar om i podden är Om straff och fängelser – Om Sveriges avvikande vägval på straffrättens område utgiven på Jure förlag förra året. Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Axel Darvik är gruppledare för Liberalerna i Göteborgs stad. Han är även grundskolenämndens ordförande. I dagens podd pratar vi om den muslimska friskolan Römosseskolan, om ekonomiska oegentligheter på skolan, om hur ledningen utreds för att ha fört skattepengar ur landet, om kopplingen till Muslimska brödraskapet, och om hur det gick till när styret i staden: Moderaterna, Demokraterna och Liberalerna, höll inne skolpengen i väntan på eventuell nedläggning av skolan. Men så häromdagen bestämde sig kommunen för att ändå betala ut skolpengen, trots alla misstankar, alla fel Römosseskolan begått genom åren. Nu återstår att se om Römosseskolan läggs ned, eller om skolans överklagan vinner.En väldigt ensam kritiker kritiserar dock beslutet och det är Axel Darvik. Han vill inte att staden betalar Römosseskolan. Som han säger till GP: “Rädslan att göra fel är större än viljan att göra rätt”. Och som han säger i podden: det står i skolan stadgar att pengar som blir över vid en nedläggning ska tillfalla Islamiska förbundet, som har starka kopplingar till Muslimska brödraskapet.Läs mer här: * Göteborg ska betala 50 miljoner till Römosseskolan (8/12)“Efter att ha fryst pengarna till Römosseskolan i ett halvår ger politikerna nu upp alla juridiska processer, och betalar ut nästan 50 miljoner kronor till föreningen bakom skolan.– Det är rätt väsentligt att vi som politiker följer de lagar vi har, säger Sofie Gyllenwaldt (M).Men frågan har skapat en spricka i alliansstyret i Göteborg.– Rädslan att göra fel är större än viljan att göra rätt, säger Axel Darvik (L), som ännu inte vill betala.”* Hårda kritiken mot L, M och D om Römosse (17/11)“Liberalerna, Moderaterna och Demokraterna kör över de egna tjänstemännen och vägrar betala ut skolpeng till Römosseskolan.Men det saknar laglig grund, enligt förvaltningen.– Det enda vi riskerar är ett stort skadestånd på upp till 100 miljoner kronor. Och det är de alltså beredda att riskera, säger Viktoria Tryggvadottir Rolka (S).”* Föräldrarna: Straffa inte barnen när ledningen gjort fel (25/11)“600 elever tvingas byta skola mitt i terminen om Römosseskolorna stängs. Föräldrar och elever GP pratar med är arga och besvikna på skolans ledning och tycker att den ska bytas ut.Samtidigt känner de sig maktlösa och orättvist behandlade av politiker och myndigheter.– Jag tycker att det är väldigt dåligt att barnen ska bli påverkade av det andra har gjort, säger Asma Jamal som går i årskurs 7 på Römosseskolan.”* Römosseskolan anmäler Axel Darvik (L) för förtal (20/11)“Römosseskolans styrelse polisanmäler kommunalrådet Axel Darvik (L) för förtal. Detta då de anser sig beskrivna som ”extremister” och ”kriminella”.– Jag kommer inte skrämmas till tystnad, svarar Axel Darvik.”* Beslutet att stänga Römosseskolan överklagas (5/11)“Styrelsen bakom Römosseskolan överklagar beslutet att stänga de tre muslimska friskolorna. De menar att det inte tagits hänsyn till barnen i beslutet och vill att stängningen av skolorna avbryts i väntan på nytt beslut.”Känner Axel Darvik inte till att barnens bästa ska beaktas i all myndighetsutövning eller har han andra mål som är viktigare i sitt arbete som skolpolitiker?” skriver styrelsen i ett pressmeddelande.”Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Ola Wong är författare, journalist och Kinakännare. Vi var kollegor på Svenska Dagbladet under några år, men eftersom han var Kinakorrespondent och jag jobbade på ledarredaktion i Stockholm så hade vi inte särskilt mycket med varandra att göra. Men sedan några år tillbaka räknar jag Ola som en vän, bland annat för att han som en tjänst läste manuset till Genusdoktrinen (Fri tanke, 2020) som jag skrev ihop med Anna-Karin Wyndhamn. Utan Olas noggranna läsning och hårda men rättvisa omdöme hade boken inte blivit vad den blev. Sedan 2019 är han kulturredaktör på Kvartal. I en ny artikel på Kvartal beskriver han det spända säkerhetsläget mellan Taiwan och Kina. Taiwans försvarsminister menar att läget inte har varit så spänt på 40 år. Samtidigt har en del frågat sig hur mycket USA:s försvarsgaranti till Taiwan betyder. I dagens podd pratar vi om detta och varför det är viktigt även för Sverige att vi bryr oss om vad som sker där. Vi pratar även om Kinas enorma utsläpp av växthusgaser, något jag skrev om i söndags här på Rak höger. I dag släpper Kina ut mer växthusgaser än alla EU:s medlemsstater och övriga OECD-länder tillsammans. Ola Wong var tidigt ute med att föreslå klimattullar, åtminstone så tidigt som i boken Pekingsyndromet – Kina, Makten, Pengarna som kom ut 2014 (Ordfront förlag). “Har man ingen Kinastrategi för sitt klimatarbete, ja då har man ingen strategi överhuvudtaget,” skrev han då. Ord som stämmer minst lika väl i dag.Snart börjar Rak höger med premiumartiklarGanska snart kommer jag att börja skriva vissa artiklar endast för betalande prenumeranter. Jag har inte bestämt exakt när det ska ske ännu, men det blir inom ett par veckor. Anledningen till att jag förvarnar såhär är att jag vill att den som vill ska hinna gå från gratisprenumerant till betalande prenumerant innan det sker. Mycket här på Rak höger kommer även fortsättningsvis att vara öppet för alla, men jag hoppas att fler av er kommer ta steget att bli fullvärdiga prenumeranter. Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Yoram Hazony är en av de senaste årens mest intressanta konservativa tänkarna. Hans bok The virtue of nationalism (Basic books, 2018) kom ut för tre år sedan och har redan blivit något av en klassiker inom högern. Jag läste boken när den kom ut och tänkte då att detta är en bok som verkligen borde översättas till svenska. Nu har den konservativa tankesmedjan Oikos gjort just det. Den svenska titeln är Nationalismens dygd. För den som hellre läser på svenska rekommenderar jag den varmt. Dan Korn har gjort ett strålande jobb med översättningen. Just nu är Yoram Hazony i Sverige, som inbjuden talare på Skoklosterakademin som anordnades av Oikos i helgen. Jag talade på lördagen, om wokekulturens hot mot akademisk frihet, och han talade på söndagen. Men eftersom jag har fyra små barn kan jag aldrig stanna kvar särskilt länge på den sortens tillställningar nuförtiden, så vi missade varandra där. Men jag har hört att hans föredrag var väldigt uppskattat.Jag fick dock möjligheten att spela in en podd med honom innan han reste tillbaka till Israel. Vi pratar om varför nationalismen blev så utskälld efter andra världskriget, hur liberalism hänger ihop med imperialism, varför övernationella organisationer inte leder till fred och välstånd, om familjens centrala roll i kulturen och om varför Israel ibland jämförs med nazister. Och hur man får ett liv med nio barn, som Yoram Hazony har, att fungera.Snart börjar Rak höger med premiumartiklar Ganska snart kommer jag att börja göra vissa artiklar endast för betalande prenumeranter. Jag har inte bestämt exakt när det ska ske ännu, och jag kommer att berätta i god tid när det ska ske, så att den som vill hinner gå från gratisprenumerant till betalande prenumerant. Mycket här kommer även fortsättningsvis att vara gratis, men jag hoppas att fler av er kommer ta steget att bli fullvärdiga prenumeranter. Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Charlie Weimers var en av de ledande rösterna i den konservativa kursändringen som skett i Kristdemokraterna, först inom ungdomsförbundet och sedan inom moderpartiet. Mellan 2014 och 2018 arbetade han som stabschef för Lars Adaktusson i Europaparlament. Men i september 2018, kort innan valet, annonserade han att han bytte parti till Sverigedemokraterna. I dag sitter han i Europaparlamentet för deras räkning. I dagens podd pratar jag med honom om resan från Kristdemokraterna till Sverigedemokraterna, hur det känns att två tredjedelar av dem som var gäster på hans bröllop i dag inte vill ha med honom att göra, varför Moderaternas migrationspolitik inte räcker, men vi börjar med att prata om situationen vid Polens gräns mot Vitryssland, och om hur Sverigedemokraterna förhåller sig till Lag och Rättvisa i Polen samt Victor Orban i Ungern. Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Under pandemins inledande skede arbetade jag fortfarande på Svenska Dagbladets ledarsida. Ganska snart tog covid, eller corona som alla sade då, över all nyhetsrapportering nästan helt. Inte så konstigt. Men svårt för en ledarsida att hitta sin plats. Ganska snabbt insåg vi att det inte riktigt gick att ha en ideologisk vinkel, utan att vi snarare fick vara ett slags coronareportrar. I ledarsidans podd, Ledarredaktionen, försökte vi få med båda sidor av frågan. Men på grund av hur frågan utvecklades, blev vi snabbt förknippade med de så kallade 22 forskarna. Folkhälsomyndigheten ville inte vara med. De som stöttade den svenska strategin ville inte heller. Personer som Emma Frans tackade nej, eller svarade inte ens. Därför blev diskussionen alltid halv, vilket jag menar var ett av de mest destruktiva inslagen särskilt under det inledande skedet. Komplexa frågor kräver att man förmår att höja sig över den mänskliga impulsen att alltid fastna i två – alltid endast två – lag.Därför är jag glad att ha med Johan Anderberg i dagens podd. Han har skrivit en av årets mest uppmärksammade böcker: Flocken – berättelsen om hur Sverige valde väg under pandemin (Albert Bonniers förlag). I den får man följa huvudaktörerna genom hela förloppet. Man kommer nära Anders Tegnell, Johan Giesecke, Jan Albert, Tom Britton, med flera. Även om man inte håller med om allt är det en mycket läsvärd, och lättläst, bok. Tidigare i veckan skrev han en kulturartikel i Sydsvenskan som fick stor spridning: “Katastrofen som aldrig kom”. Där drar han slutsatsen att det var Sverige som gjorde rätt, som inte stängde ned, och så gott som alla andra som gjorde fel. Jämfört med länder som införde mycket striktare restriktioner har vi inte fler dödsfall, utan ofta mindre menar han.I detta har han bara delvis rätt, menar jag. Men oavsett det är det välkommet att någon från “den andra sidan” ställer upp i en podd och diskuterar. Detta och mycket annat diskuterar vi i dagens podd. Vi pratar även om vaccinpass och rimligheten i de fortsatt hårda restriktionerna i vissa länder.Som ni ser har vi både en poäng, vad gäller antalet dödsfall. Sverige ligger avsevärt sämre till än våra nordiska grannländer, men bättre än EU-snittet. Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Dagens gäst var en av dem som tidigt var kritisk till den svenska strategin. Redan i januari 2020 varnade Björn Olsen för att det som skedde i Kina skulle utveckla sig till en pandemi. Han avrådde svenskar från att åka till Alperna under sportlovet, medan Folkhälsomyndigheten ignorerade det. Han förordade att de som återvände skulle sättas i karantän, vilket återigen Folkhälsomyndigheten inte tyckte var nödvändigt. Sedan dess har mycket hänt. Björn Olsen är professor och överläkare i infektionssjukdomar. Han är en av de mer internationellt framstående forskarna i Sverige inom sitt fält. Han har även skrivit boken ”Pandemin – myterna, fakta, hoten” som gavs ut på Norstedts 2010. I juli förra året sommarpratade han i P1, vilket ledde till skarpa reaktioner från en del håll, eftersom han inte var team Folkhälsomyndigheten. I dagens podd pratar vi om Coronakommissionens delbetänkande som publicerades i fredags, olika vägval och vad ett mer vetenskapligt förhållningssätt till pandemin hade kunnat ge. Det andra delbetänkandet av coronakommissionen utvärderar inte hela coronastrategin i detta betänkande, utan väntar med det till slutbetänkandet presenteras i början av 2022. På pressträffen sammanfattade man sina huvudsakliga slutsatser såhär: * Sveriges hantering har präglats av senfärdighet * Pandemiberedskapen var undermålig* Smittskyddslagstiftningen var och är otillräcklig* Smittskyddet är och var decentraliserat och fragmenterat* Hälso- och sjukvården har med kort varsel ställt om och klarat av vården av sjuka i covid-19, men det har skett till priset av extrem belastning på personal och att annan vård skjutits upp.Man konstaterar också att det finns områden en besvärande brist på data som gjorde det svårare att övervaka pandemin när den pågick, men också att utvärdera hanteringen i efterhand. Tidigare avsnitt på samma tema: “Lisa Bjurwald om mediernas coronasvek” (30/5)Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

För tio dagar sedan mördades rapparen Einar, eller Nils Grönberg som han hette i verkligheten. Och återigen pratar vi om gangsterrap och dess kopplingar till gängbrottsligheten. Jag har skrivit en artikel om det i Kvartal och en här på Rak höger. Något jag funderar över är vad som är nytt och vad som är sig likt. Hur mycket är klassisk moralpanik från en oförstående vuxenvärld, och hur mycket handlar om att det faktiskt rör sig om ett delvis nytt fenomen? Jag lutar åt det senare, vilket framgår av mina texter. Men jag kan inte komma runt att jag själv har blivit äldre. Jag tycker inte om hur den nya rapgenren drill låter. Det är säkert främst därför jag inte gillar de rappare som figurerar i polisutredningar. Det är ingen uppoffring för mig att ta avstånd från den. Men i dagens podd ville jag prata med någon annan som har ett kluvet förhållande till hiphop. Och Fredrik Strage har jag följt sedan 90-talet. Genom åren har han hunnit skriva för en rad tidningar, och skriver i dag regelbundet för Dagens Nyheter. I sin senaste krönika skrev han ett slags farväl till gangsterrap, vilket vi pratar om. Han har även skrivit fyra böcker, varav särskilt Mikrofonkåt från 2001 och Fans från 2005 gjorde stort intryck på mig. Jag kan också varmt rekommendera hans podd “Hemma hos Strage”, som man kan stötta via Patreon, där han pratar med musiker och artister, från Lill Lindfors och Siw Malmkvist till Ison och Hurula, och Amon Amarths Johan Hegg och Suedes Brett Anderson. I dagens podd pratar vi om varför lyssnare kan lockas av gränslöshet, ansvarslöshet och våldsamhet, trots att man vet att det är fel. Och varför Petter tryckte upp honom mot en vägg inne på en nattklubb och Ken Ring hotade honom i en av sina låtar. Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

I fredags skrev jag en artikel om Kina och utmaningen Sverige, EU och hela västvärlden står inför. I dagens podd pratar jag med en av de främsta Kinaexperterna vi har i landet. Jojje Olsson är journalist, och författare till fler böcker, och har i många år rapporterat från Kina. Efter att kommunistpartiet slutade bevilja honom visum 2016 bor han i Taiwan, innan dess bodde han tio år i Peking. Jag är glad av flera skäl att ha honom som gäst podden eftersom han var en av dem jag inspirerades av när jag drog igång Rak höger. Förutom att skriva regelbundet för Expressen och Fokus, så driver han Kinamedia som är den främsta nyhetssidan på svenska för nyheter om Kina. Men det var hans nyhetsbrev, Kinamedia premium, som bidrog särskilt till att jag själv började med just nyhetsbrev. Det kostar förvisso en slant att få ta del av veckobreven, men det har det verkligen varit värt för mig. Allt som rör Kina kommer bara bli ännu viktigare att ha koll på framöver. Då är guider som Jojje Olsson, som behärskar språket och förstår landet, värda sin vikt i guld.Här kan man följa honom på Twitter. Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Återigen flyttar, eller snarare flyr, judiska svenskar från Malmö till Israel. I ett reportage i Dagens Nyheter skriver Niklas Orrenius om en judisk familj som bestämt sig för att flytta. Reportaget publiceras med bra tajming. På onsdag hålls nämligen Malmöforum mot antisemitism dit även internationella toppolitiker kommer. Men som Ester, mamman i familjen som ska flytta till Israel, säger till DN: “Håll ni era fina tal, så flyttar vi så länge.”Jag ringde två vänner som är insatta i frågan om antisemitism. Adam Cwejman är politisk chefredaktör på Göteborgs-Posten. Vi har även skrivit en bok ihop: Så blev vi alla rasister (Timbro, 2018). Paulina Neuding har en lång meritlista, bland annat Magasinet Neo, Quillette och Svenska Dagbladet där hon även arbetar just nu. Paulina var tidigt ute och beskrev situationen för judar i Malmö, och har skrivit om detta i bland annat New York Times samt talade om detta förra året i FN:s råd för mänskliga rättigheter.Vi pratar om antisemitismen i Malmö, vilka som ligger bakom, varför det är så svårt för vissa att tala klarspråk om det, varför kippavandringar och fina ord ibland tycks handla mer om andra än om judar, och vad man möjligen kan göra åt hela problemet. Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Det är inte alla som har kapaciteten att ändra sig och dessutom erkänna det. I synnerhet är offentliga personer usla på att erkänna när de har haft fel, och kanske ännu sämre på att förklara varför de ändrat sig när de väl gör det. Mårten Arndtzén är ett undantag. När Lars Vilks ritade sin rondellhund tyckte han att det var en platt provokation. Med tiden har han ändrat sig, och hans intellektuella resa i frågan är intressant att ta del av. Till skillnad från de som hyllat Lars Vilks efter hans död skrev Arndtzén dessutom en tvättäkta konstrecension av rondellhunden 2017 – tio år efter verkets tillkomst. När Vilks skulle nämna samtida konstrecensenter han respekterade var Arndtzén en av två. Vårt samtal kretsar som sagt kring Lars Vilks, konstvärldens reaktion på hans verk, Moderna museets återkommande svek, om konstnärens roll och varför en staty av rondellhunden gjord av Chang Frick och Hanif Bali förmodligen inte skulle räknas som konst. Ett par kommentarer…Framöver kommer inte lika många poddavsnitt transkriberas. Det var ett försök att föra ut samtalens innehåll till fler, men är inte säker på att det har lyckats. Vad det verkar är inte intervjuer och samtal det ni främst vill läsa, men däremot något ni gärna lyssnar på. Ibland kommer det transkriberas, men främst när jag bedömer att innehållet har en sådan sprängkraft att det är angeläget att det även går att läsa. Om ni inte håller med om denna förändring får ni gärna höra av er. Jag har också fått en del respons angående innehållet och ska framöver försöka lägga mer tid på granskningar/analyser, som den jag skrev om rapporten om diskriminering på arbetsmarknaden. Hör gärna av mer tips, kritik och respons. Det är med er hjälp den här publikationen kan bli bättre.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

I torsdags lanserade Fredrik Kärrholm sin kandidatur för att bli riksdagsledamot för Moderaterna. Egentligen har jag kluvna känslor. Fredrik kom som vikarie till Svenska Dagbladets ledarsida året före mig och har sedan dess varit någon jag värderat högt i svensk offentlighet. “En man huggen i granit,” som Per Gudmundson kallade honom, innan jag hade träffat honom. När jag blev tillsvidareanställd som ledarskribent på SvD var det alltid skönt att det regelbundet kom krönikor från Fredrik, eftersom det tog uppmärksamhet från mig. Hans texter var nämligen alltid vällästa, och de gjorde avtryck. Varför kluven? Jag tvivlar inte det minsta på att han skulle bli en bra riksdagspolitiker, men det finns en annan risk som jag ser det. Det är en sjuka som tycks drabba en del (ganska många) partipolitiker – tilltagande tråkighet. Oförmåga att framstå som autentiska. Om detta är självpåtaget eller påtvingat uppifrån, det vet jag inte. Men jag hoppas verkligen att detta inte drabbar Fredrik Kärrholm. Hans röst behövs i offentligheten. Med det sagt så är jag jävig, eftersom han är en vän till mig. Kanske är det därför jag bjuder in honom till podden så ofta.Nedan kan den som vill läsa intervjun i ett kortat och lätt redigerat format.Välkommen till Rak höger, Fredrik Kärrholm!– Tack Ivar!En anledning till att jag ville ha hit dig är att du har bestämt dig för att kandidera till riksdagen för Moderaterna.– Det stämmer. Just nu så pågår ett internt val i Moderaterna, kring vilka som ska representera Moderaterna och stå valbara på riksdagslistan.Hur går det här till? För oss som aldrig har varit inne i partipolitiken så är det flera led som man ska gå igenom. Vad är det för led du behöver passera för att hamna i riksdagen? – Först och främst måste man ha förutsättningar. De flesta som kandiderar till riksdagen har en lång bakgrund och har arbetat länge i politiken. Det där är egentligen inte så konstigt men det går också att ge sig in i politiken genom att ha haft ett annat tydligt samhällsengagemang och någonting att komma med. Där har jag skrivit om de här frågorna, om brottslighet, sedan jag började skriva i SvD 2012. Vi kan lägga till som en parentes att intresset då var ganska litet. Jag var en av dem som tidigt varnade för utvecklingen och blev anklagad för att vara alarmist och spela på främlingsfientliga krafter och så vidare.Det var jätteskönt när jag jobbade på Svenska Dagbladet och du skrev dina texter. Jag började lite senare som vikarie 2013 och annars var det jag som var måltavla men så fort du skrev så rasslade det till i läsningen och du blev väldigt välläst. Så du kom in och tog över som måltavla och det var skönt att du avlastade hela tiden med dina krönikor.– Den typen av analyser och politiska förslag är helt okontroversiella idag. Verkligheten har hunnit i kapp. Nu finns det ett mönster för faktiskt förändring och det är i politiken det möjliggörs, det är i regering och riksdag som den politiska makten finns. Det är därför jag kandiderar. Jag tror att politiken blir bättre med fler poliser, åklagare och domare. Och även inom andra områden – om vi har fler ekonomer så får vi en bättre ekonomisk politik, det är min övertygelse. Jag tror att jag har mycket att komma med och det första steget i det interna valet är att bli nominerad av lokalföreningar. I Moderaterna och de flesta partier är det så att man har en riksdagslista för varje valkrets, så när man som vanlig medborgare på valdagen röstar så plockar man upp valsedeln och där står det en lång rad namn. Den listan och namnen är unika för varje valkrets. Stockholm stad är en valkrets och det är där jag bor och kandiderar. I Stockholm stad finns ett trettiotal moderata lokalföreningar och i det första steget behöver man bli nominerad av minst tre och helst föreningar. Då går man vidare till nästa steg där det sker en intern omröstning där alla medlemmar i partiet får rösta på vilka kandidater man tror på. I det tredje och näst sista steget är det en valberedning som tar fram ett förslag på en lista och slutligen är det en stämma med ombud som justerar och röstar fram den slutliga listan, som sedan skickas till valmyndigheten och därefter kan medborgarna välja och rösta på det parti de vill och även kryssa en kandidat för ett parti.Många politiker är otroligt tråkiga och inte särskilt frispråkiga. För i partipolitikens väsen finns en tanke om att du ska, jag tror att det var Anne-Marie Pålsson som var missnöjd med Moderaterna och skrev en bok som heter Knapptryckarpartiet. Det där är något som man under flera hundra år har pratat om. Grundladsfäderna i USA pratade om problemet med partier jämfört med individer som röstar med sitt samvete. Här har vi ett problem för i offentligheten är det ofta människor som uppfattas vara genuina och har sin egen agenda som folk vill lyssna på. Där har du varit en person som varit väldigt framträdande i debatten och särskilt i frågor om lag och ordning och integration. Nu när du går in i politiken, är inte risken att du bl

I dag blir det ett lite annorlunda avsnitt av Rak höger. Detta bonusavsnitt handlar om J R R Tolkien och den mytologi han skapade. Anledningen till att det spelas in just nu är att podden Apans anatomi spelade in ett avsnitt på samma tema, där de gör en vänsterpolitisk läsning av Tolkien. Som De som deltar i det samtalet befinner sig ofta på motsatt sida från mig i politiska debatter. Judith Kiros grundade exempelvis rasseparatistiska Rummet, Mathias Wåg är en av grundarna till AFA och är en del av den utomparlamentariska vänstern och Nathan Hamelberg är föreläsare och vänsterskribent. Jag ska inte vara orättvis, jag tycker att de gör ett bra jobb i sitt avsnitt – på det stora hela. Det märks att de värderar Tolkien lika mycket som jag gör. Och det är rätt fantastiskt, när man tänker lite på det, att kunna dela en tankevärld med sina politiska motståndare. Det visar också att Tolkiens myt lever vidare. Nästa debatt kommer vi med andra ord ha på alviska. Men, och det är ett stort men, i sin podd så placerar de in bland annat mig i ett litet märkligt fack. Och deras politiska läsning av Tolkien är inkomplett. Därför bestämde jag mig för att spela in en poddreplik, men man behöver inte ha lyssnat på deras podd för att ha glädje av dagens avsnitt. En annan av de som placeras i ett lite korkat kristet fack är Joel Halldorf som är kyrkohistoriker, författare och kulturskribent. Därför bjöd jag även in honom. Så att jag får Gud på min sida. Han är även aktuell med boken Kvällstidningsteologi som ges ut på Libris förlag. För den som vill förstå hur kristen tro blir relevant i vår tid är Halldorf rätt person att läsa, i min mening. Eller så kan man lyssna på honom i dagens podd, eftersom vi pratar mycket om tro och tvivel.Min andra gäst är en av mina äldsta vänner. Hannes Westerlund och jag har haft ett pågående Tolkienseminarium sedan tonåren. Han är mitt facit vad gäller Tolkientolkningar, eftersom han läst nästan allt som går att läsa om Tolkiens värld minst en gång, i regel ett (alldeles för) stort antal gånger.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Dagens gäst är författare, kulturskribent och dramatiker. Torbjörn Elensky är en av vår tids sanna intellektuella, skulle jag säga. Han rör sig mellan ämnen och genrer med lätthet och är inte rädd för att gå på djupet i frågor som anses kontroversiella. I sin nya bok – Absolut text (Fri tanke) – resonerar han om hur ordet, och i synnerhet det skrivna ordet, format vår civilisation. Vi pratade dock om mycket annat också. Om nazism, Ernst Jünger, kulturkriget, varför kulturvänstern är så dålig, om att propaganda inte bara finns i diktaturer utan även här, och om varför man bör komma ihåg Marx analys av klass. Det är ett längre samtal än vanligt. Men jag skyller på Torbjörn, som jag alltid vill ställa fler frågor till för att höra vad han har att säga.Nedan kan du läsa samtalet något nedkortat och lätt redigerat för ökad läsbarhet.Välkommen till Rak höger, Torbjörn Elensky!– Tack Ivar!Språk och ord har blivit ett av kulturkrigets främsta slagfält. Vilka ord man får säga, vem som får säga dem – det är oerhört viktigt att man håller koll på det. Ett exempel bland många är den pågående hen-reformen och vem som ska könas och inte könas. Hur kommer det sig att språk och ord har blivit så otroligt viktigt just nu? – I Sverige har det blivit oerhört viktigt för att det finns så många världshistoriska omständigheter, både på det ekonomiska och social planet, som våra politiker och tjänstemän inte kan påverka. Så de flyr till de här symboliska insatserna. Det är därför identitetspolitik är så otroligt viktigt. Jag vet inte exakt hur kulturstriden ser ut eller när den började men det är uppenbarligen så att den utspelar sig i stället för en riktig politisk kamp kring riktiga frågor, för de går nästan inte att påverka. Vi kan inte göra mycket åt vare sig covid eller klimat eller världshandel och så vidare, annat än att försöka få så bra avtal som möjligt.Man säger att terrorism är den svages vapen – är språkstrid den maktlöses vapen då? ”Okej, jag kan inte påverka eller få till en ekonomisk utopi på jorden men jag kan i alla fall få folk att sluta säga chokladboll på fel sätt”.– Så uppfattar jag det. Åtminstone när de har fått en sån enormt central plats. Det finns inga proportioner i den här upprördheten över fel ord, eller för den delen över sånt som din tweet om yxan. Det är någonting som är patetiskt, för samtidigt pågår det som sagt massor av riktiga, allvarliga saker i världen som inte minst våra politiker, men även debattörer…Inte jag!– Nej, nej, nej, inte du. Men i största allmänhet, svåra saker som man inte tar i. Kanske för att det inte finns klara och tydliga svar, eller för att det bara finns olika varianter på negativa svar. Och för att det är krafter som är så starka som är i gång, hur ska man förhålla sig till Kina och Kinas expansion?Fientligt.– Ja, absolut! Det tycker jag med! Men det blir ganska kraftlöst? Var är din dator tillverkad? Eller komponenterna? Det är alltid något från Kina numera.Du är föredömlig då, som sitter med papper och penna. Där kan man kanske komma undan det här. Vi får återgå till det för att motverka Kinas inflytande. Det finns en annan aspekt som du är inne på i boken, jag tänkte att jag skulle läsa upp ett längre stycke ur boken som jag tycker sammanfattar väldigt mycket:Ett av de största problem regimer som drömmer om att skapa en ny rationell värld där alla blir lika lyckliga ställs inför är språket. Detta vårt dagliga språk, det grötiga, råddiga, så fullt av överlagringar, bortglömda metaforer, rester av vidskepelse och religion, inbyggda fördomar, maktförhållanden som gömmer sig i själva grammatiken, duger inte. Och alltifrån de renläriga protestanterna, som ville tala enkelt och rakt, via den franska revolutionens avskaffande av de gamla månadsnamnen med deras vidskepliga förhistoria, till de många experiment med stavningsreformer och nya skriftsystem, liksom artificiella språk som skulle bygga universell harmoni, som volapük och esperanto, är det hela tiden samma sak som eftersträvas: att komma ifrån språkets makt över sinnena, och därmed nå fram till något nytt, rent språk i rena sinnen hos rena människor i en ren värld. Lycka. Guldåldern återerövrad, eller nyskapad enligt idealet. Den strävan som parodierats i dystopier om hur lyckolandet alltid tycks bli en hägring som leder den törstande mänskligheten, på evig vandring genom the desert of the real, mot förtryckarstaten. Det blir så tydligt att det städandet i språket är vår tids esperanto, tänkte jag när jag läste det här stycket. Hur vi försöker rena språket från det orena och gamla. Nu var det en bok som skulle ges ut, Amorina av Bengt Anderberg. Den är skriven 1999 eller 2000, jag har inte läst den själv än men den stoppades för att han använde ordet ”neger” och det var fel såklart tyckte de som skulle ge ut den, så återutgivningen stoppades för att han använde det ordet.– Nu är det en ganska ny bok, fast annars är det väldigt svårt med historiska, äldre böcker, äldre översättningar. Jag skrev ett förord för tio år

Dagens gäst är en person som på kort tid har blivit en god vän till mig. Anna-Karin Wyndhamn och jag lärde känna varandra för några få år sedan när hon hörde av sig och berättade om vad jämställdhetsintegrering var för något och hur det implementerades på högskolor, universitet, myndigheter och forskningsråd. Sedan skrev vi en bok ihop. Genusdoktrinen, som kom ut för lite över ett år sedan. Men hon gör mycket mer än att skriva böcker ihop med mig. Hon är till vardags forskare på Göteborgs universitet, skriver bland annat på Göteborgs-postens ledarsida och har precis lanserat en ny podd – Söndagsskolan – ihop med Ann Heberlein. I dagens podd summerar vi debatten som följde boksläppet, vad som har hänt med debatten i övrigt och hur man kan motverka genusdoktrinen på politisk nivå.Välkommen Anna-Karin Wyndhamn till Rak höger!– Tackar, Ivar Arpi!Det blir nästan lite märkligt att vi ska ha ett uppstyrt samtal eftersom vi pratar så ofta!– Inte så ofta nuförtiden, nu är det kanske en gång i veckan?Precis, vi har trappat ned från flera gånger per dag till en gång i veckan ungefär. Det är ett långsamt ”withdrawal”.– Vi står i kontakt med varandra hela tiden, det kan man väl säga.Vi börjar med Genusdoktrinen. En sak som jag tyckte gjorde den unik i jämfört med många andra böcker var att du skrev den och du hade dina erfarenheter från nationella sekretariatet för genusforskning, och att du arbetade med jämställdhetsintegrering medan vi skrev boken. Väldigt ofta är man, som jag, en outsider till arbetet eller till genusforskning. Det betyder inte att man har fel men det är mer sällan som någon insider är kritisk. När du gick tillbaka till universitet, hur var det? För då har du varit, om man ska tala i krigsmetaforer, något slags förrädare. Du har tagit information från insidan till människor på utsidan, skrivit en bok med en ledarskribent på Svenska Dagbladet och sen har du mage att komma tillbaka till universitetet? Eller hur var det?– Folk tillskriver mig att jag är en svikare i någon mån, att jag har bidragit till att det här viktiga fältet genusvetenskap, och i förlängningen jämställdhetsarbetet, tappar mark eller blir ifrågasatt på oskälig grund. Den falangen finns. Det avståndstagandet känner jag med hela min kropp. Men jag måste säga att det samtidigt finns många som har sträckt ut en hand. För varje gång någon har sagt ”Jag vill inte träffa dig” så finns det de som har skickat en fråga, ”Ska vi ses”, eller ”Jag tycker det du gör är bra”. Så jag känner ändå att det finns ett stöd och jag måste säga till mitt lärosätes försvar att jag inte har varit utan arbete. Jag har inte behövt göra meningslösa uppgifter eller känna att jag är marginaliserad på det sättet. Om något så hoppas jag att det kan få andra akademiker som känner samma eller likartad kritik som jag gjorde, eller inom ett annat område som är genompolitiserat, att man kan göra detta utan att man blir av med sin plattform eller att man tappar all trovärdighet. Någonting som ofta kastades mot mig när du och jag höll på att prata om boken som allra mest, var att jag hade med denna bok förbränt mitt akademiska förtroendekapital. Det tycker jag inte, såhär ett år efter, att jag kan sägas ha gjort. Jag är kvar inom forskningen, jag har fått ett stort forskningsanslag. På det viset är jag inte ett rött kort, eller brunt kort, givet vad folk har försökt smeta på oss. Blåbrunt, för att koppla till den senaste partiledardebatten i riksdagen. Jag har ändå den här plattformen kvar.Hur skulle du ha förverkat ditt forskningskapital genom Genusdoktrinen? Vad är argumentet för det?– Som jag uppfattade det så handlade det om att Genusdoktrinen inte kan kategoriseras som en vetenskaplig produkt. Det var ett journalistiskt granskningsarbete vi gjorde. Dels försöker man antyda att det därigenom har lägre trovärdighet och är ett slarvigare typ av jobb, jämfört med att skriva akademiska artiklar som absolut ingen läser. Den andra delen är att jag samarbetade med dig, och din dåvarande position på Svenska Dagbladet som borgerlig tidning i sig misstänkliggör mig. Det tycker jag är så intressant eftersom det finns paralleller till andra samtida diskussioner om akademisk frihet, som har varit sedan boken kom. Man har svårt att från akademin titta på vad som faktiskt sägs eller läggs fram, och istället tittar man bara på avsändaren. Och om avsändaren har rätt partibok eller kopplingar till rätt personer. Då avvägs trovärdighet och viktighetsgrad utifrån det. Jag har läst en bok som heter The Revolt Of The Public av Martin Gurri. Han är före detta CIA-analytiker, eller omvärldsanalytiker, denna underbara yrkestitel. Han skrev den här boken 2014 och då anses han ha förutsett Donald Trump och brexit, något som han återkommer till är just att etablissemanget, och då menar han experter, universitet, politiker, myndigheter, militär, polis, är kvar i den moderna staten som byggdes upp under 1900-talet, med en hierarkisk uppbyggnad. Du har en expert eller myndighet eller politiker i top

Antalet barn och ungdomar som vänder sig till vården för att de upplever att de är födda i fel kön – könsdysfori eller transsexualism – har ökat lavinartat på senare år i Sverige. Lite statistik: 1998 var andelen av befolkningen som diagnosticerats med könsdysfori strax över 0 av 100 000 invånare, för att 2007 ligga på totalt 31 personer. Tio år senare hade antalet ökat med över 2 300 procent, till 727 personer. År 2018 hade totalt 5841 personer – 1 av 1700 – någon könsdysforidiagnos i Sverige. I ett tidigare avsnitt av podden pratade jag med Aleksa Lundberg om transfrågan. I dag ångrar hon sin transition till kvinna, även om hon stöttar möjligheten att göra det. Men att fler och fler upplever könsdysfori är inte isolerat till Sverige. Det sker i hela västvärlden.I dagens podd pratar jag med den amerikanska journalisten Abigail Shrier som skriver för bland annat Wall Street Journal och The Federalist. Hon har även en egen Substack – The Truth Fairy. Hennes senaste bok handlar om transfrågan och har nyligen översatts till svenska med titeln: Irreversibel skada – transepidemin som drabbar våra döttrar och ges ut på Karneval förlag. Det är bok som verkligen ger en inblick i hur det kan vara för de som går igenom könsdysfori och hur det påverkar familjer. Nedan kan du läsa samtalet något nedkortat och lätt redigerat för ökad läsbarhet.Intervju med Abigail ShrierI’ve invited you on because you've written a great book which is called Irreversible Damage: The Transgender Craze Seducing Our Daughters in English and Irreversibel skada – transepidemin som drabbar våra döttrar in Swedish. It recently came out here on Karnvel förlag and from what I can see, only a Christian paper, Världen idag, has reviewed your book so far. I hope this will change because it's a great book and the issue that you describe is important. I've written little bit about it, but basically, what you describe was a non-existent phenomenon which in a few years exploded and now it's a growing issue in all the Western countries. You bring up Sweden, Great Britain, United States, Canada. It’s adolescent girls, finding out almost overnight, that they’re having gender dysphoria. And almost overnight they say that “Now I identify as a man or as boy and I want to change”, most of them without having shown any outward signs of it before. Why did you start to write this book in the first place?– I wrote this book because we were seeing across the West, and you're very much seeing the same thing in Sweden, which is why I hope readers can become aware of this. That is the sudden, unexplained spike in teenage girls deciding they were transgender and asking for hormones and surgeries and easily getting them. The strange thing about this was that we know what gender dysphoria is. We have a 100-year diagnostic history, and it never was in teenage girls. In fact, it, was overwhelmingly male and it always emerged in early childhood ages, two to four, little boys saying “No, Mommy, I'm not a boy, I'm a girl”. Now, in the last decade, out of nowhere, the leading demographic is teenage girls with no childhood history of gender dysphoria, claiming to have it, insisting they have it, and just being handed, testosterones and provided with surgeries by affirming doctors, who do not question them.We have statistics about the prevalence of gender dysphoria. It's all useful information. I think, between the year 1998 and 2018, the prevalence of teenage girls with a gender dysphoria diagnosis, jumps several thousand percent in Sweden. It went from basically being non-existent to being much more prevalent. But you go beyond the statistics. What you do in your book is that you made 200 interviews and you spoke to dozens of families. Which gives the reader a view of what's happening in their individual lives. You see certain commonalities in how they have difficulties in certain areas. Perhaps you could describe what the commonalities for these girls are?– Sure. The same population of girls falls for every other social contagion. In America, we had anorexia, cutting, these sorts of things. It's affluent and upper middle class, and upper middle class, white girls. Very precocious, these are very bright young girls, but they don't always fit in socially. They're very tied to their mothers and they really struggle to fit in with their peers. This becomes a way that they’re able to be celebrated at school and become part of a club, without having to face the fact that they’ve no other attractive identity to today's youth.What is social contagion? Because when you translate that to Swedish, it sounds awful. I'm not sure if it sounds more awful in Swedish, but it's like decease, “smitta” is the word. I'm not sure if it's more neutral in English. You use the word “craze” as well, as a sociological term. I believe “social contagion” is an applicable term, but can you explain it?– Yes, absolutely. We know that teenagers tend to share and spread different forms of pain. We've also see

Som 11 åring kom Mustafa Panshiri till Sverige från Afghanistan. I dag föreläser han om integration för både myndigheter, kommuner, företag, skolor och ensamkommande och andra invandrade. Vägen dit gick genom att bli polis och att i jobbet känna igen sig i många av dem han träffade. Till slut slutade han som polis för att fokusera på föreläsandet och möten med människor. Han gör även podden Sista måltiden ihop med Ashkan Fardost, Chang Frick, Omar Makram och Hanif Azizi. För tre år sedan kom boken Det lilla landet som kunde som han skrev ihop med Jens Ganman. Och nu i dagarna släppte han sin första egna bok: 7 råd till Mustafa – så blir du lagom svensk i världens mest extrema land (Volante). Vårt samtal handlar om integration, tacksamhet, språk och vem som ska anpassa sig till vem. Det är ett ganska långt avsnitt, men det var svårt att dra ett streck eftersom frågorna är så intressanta. Jag vill helst inte skynda förbi viktiga frågor för att hålla mig under en viss tid. Som vanligt kan du läsa samtalet i en något nedkortad version nedan.Jag vill också avslutningsvis skriva ett par ord om Rak höger. När jag sade upp mig från Bulletin och blev min egen hade jag ingen aning om hur allt skulle gå. Substack var okänt för mig och vem visste om det ens fanns ett intresse?Nu efter 4 månader har jag över tio tusen prenumeranter. Jag är glad över att så många av er hittar något värdefullt i mina texter och poddar. Den nya plattformen har också möjliggjort en tätare dialog med er prenumeranter (och lyssnare), vilket jag tror är viktigt för att kunna bygga ett ömsesidigt förtroende. Ett tecken på att detta fungerar är att det fortsätter att strömma in nya prenumeranter. Jag tar nu chansen att ännu en gång skriva att jag inte gör reklam för något. Jag är inte beroende av någon finansiär heller. Jag är ensam avsändare för innehållet. Och det är endast med hjälp av er prenumeranter som jag kan fortsätta att vara helt självständig från alla sorters hållhakar. Om ni uppskattar det jag gör får ni gärna bli betalande prenumeranter. 5€ är ungefär 50 kronor i månaden, vilket är mindre än en stor stark nuförtiden (och mindre än en latte i Stockholm). Som betalande prenumerant får man också ta del av extramaterialet som i regel kommer en gång i veckan. Mejla mig på [email protected] om ni hellre vill använda swish. Varmt välkommen Mustafa Panshiri till Rak höger!– Tack!Du har skrivit en bok som heter 7 råd till Mustafa – Så blir du lagom svensk i världens mest extrema land. Det är en ganska kort bok och jag somnade inte en enda gång när jag läste den. Annars somnar jag alltid när jag läser böcker.– Det är ett bra betyg!Det är ett bra betyg. Det har ingenting med böckerna att göra egentligen utan handlar om personliga tillkortakommanden. Du riktar dig till å ena sidan nykomlingar till Sverige men också till majoritetssvenskar som ska förstå vilka utmaningar man kan möta. Jag tänker att vi kan ta de här sju råden ett och ett och sen några invändningar. Vi kan börja med rådet att behärska det svenska språket. Du pratar om hur viktigt det är och hur språket öppnar upp för integrationen. Om du inte kan språket blir allt annat sekundärt. Det är ett ganska svårt att lyda tänker jag men du får gärna lägga ut texten hur du tänker med det rådet?– Det är inte en slump att det rådet är nummer ett på listan för språket är verkligen nyckeln för att komma in i samhället. Jag kommer in på det där med förortssvenskan eller kebabsvenskan som den ibland har kallats. Det finns politiker som har sagt att den är charmig och att den ska vara en del av svenskan. Jag menar att det är inget fel på den, man kan prata på det viset med sina vänner men om man ska söka ett jobb och i andra sammanhang med majoritetssvenskar, då blir man inte tagen på allvar om du pratar förortssvenska. Jag säger inte att man ska slipa bort det helt men jag menar att man ska lära sig behärska språket som majoritetssvenskar pratar. Jag tar som exempel att det här inte bara är unikt för unga invandrare i utsatta områden, utan även folk som kommer till Stockholm från Göteborg eller Värmland eller någonstans i Norrland, de börjar omedvetet slipa bort sina dialekter. Speciellt i akademiska sammanhang. Jag har pratat om det här med litteraturprofessorn Johan Lundberg till exempel.Någonting du tar upp är hur du och dina kompisar kunde ha ett slang-sätt att prata på, men att ni såg det som något tillfälligt. Där jag växte upp så är det extremt mycket slang. Man pratar på ett sätt, nu idag har slangen förändrats men många uttryck finns fortfarande kvar, men man visste att det här inte var ett sätt man skulle prata på. Det finns ett lingvistiskt uttryck för det, att du har ett kodspråk som finns till för att andra inte ska kunna se in i din värld. Det är en del av ungdomskulturer, att man utvecklar en slang för att stänga ute vuxenvärlden och andra grupper och markera sin identitet. Det som är annorlunda nu med ortensvenskan är kanske att det är så många som pratar det att det inte är

Frank Furedi är en av de mer inspirerande tänkarna jag stött på. Hans formella titel är professor emeritus i sociologi vid universitetet i Kent i Storbritannien där han också bor. Men han har varit en otroligt produktiv offentlig intellektuell under lång tid. Jag har säkert räknat fel och missat någon bok men vad jag se har han skrivit 25 böcker sedan 1986. Hans senaste bok heter Democracy under siege (Zero books 2020) som kom ut i oktober förra året. I den visar han hur motståndet mot demokrati har en lång historia. Förr brukade filosofer och andra vara öppet föraktfulla mot folket – eller “pöbeln” – och vara helt ärliga med att demokrati var något de betraktade som farligt. I dag har detta blivit ofint, och därför kommer föraktet till uttryck på andra sätt, genom omskrivningar. Man attackerar inte demokratin rakt på, utan varnar i stället för populism. Etablissemanget har drabbats av vad Furedi kallar för demokratipanik, vilket får dem att försöka begränsa medborgarnas inflytande på olika sätt. Man avpolitiserar frågor, för över deras avgörande till experter, låter teknokrater sköta mer och mer. Och den som protesterar kallas farlig, extrem eller populist. Det som pågår är en dragkamp mellan torget och tornet, mellan folket och etablissemanget, mellan en förskansad elit som vill behålla makten och folket som vill att demokrati ska vara mer än en procedur för att välja samma gamla klägg, för att låna Håkan Juholts ord, om och om igen. Nedan kan du läsa samtalet i en något nedkortad version.Welcome Frank Furedi to Rak höger!– It’s a pleasure to talk to you.I came across your work for the first time when I read Therapy Culture, a book that came out in 2003. I read it a couple of years later and it blew my mind. There was especially one example in your book where you go through how many times we mention terms like “stress” and “anxiety” and how we are continuously changing our way to describe hardship in a therapeutic language and I realized I'd been doing that for my whole life. I had to rethink how I describe myself. I think you brought up a mining crisis in Wales. When it happened, people didn’t seem that traumatized. But then the media went back with their therapeutic language, and they sort of reinvented the trauma of the miners because a lot of children died. Of course, it was an awful catastrophe. Could you summarize the thesis of Therapy Culture? I think it’s an interesting thesis and I think it was prescient.– I think what I was trying to deal with was the fact that what it means to be a human being has been gradually reshaped by the discipline of psychology. Psychology is okay in a clinical setting but when it becomes something that is used to define who we are, how we think, then the way we experience the world alters fundamentally. So, for example, I always remember when my son came home from school at the age of seven, and he was using words like “I'm stressed, I'm depressed”. He sounded like a little Freud and I'm sure he didn't know what those words meant. But the very fact that the teachers were talking about being traumatized and being stressed in such a casual kind of way, meant that young children were already encouraged to become extremely inward-looking. And instead of engaging with the external world and having a sense of their strength. They were always being reminded of their weaknesses, their powerlessness. And that's why the title of the book is Therapy culture -Cultivating Vulnerability. Because what we're doing is we're almost encouraging people to become conscious of how weak and powerless we are and therefore how important it is that you and I are insulated from the pains of everyday life from distress, from the normal prompt of rejection, which is inevitable, from the pressures that are kind of placed upon us. The look is an exploration of the meaning of this cultural turn, everyday human behavior, and the western setting.You saw a trend that has just accelerated, you were ahead of the curve there. It was 15 years later that Jonathan Haidt and Greg Lukianoff came out with The Coddling of the American Mind where they see that the vulnerability of American students is exploding on college campuses. The coddling is that you are encouraged to see yourself as vulnerable and behave as if you are vulnerable. Greg Lukianoff had struggled with clinical depression, and what had helped him was cognitive behavioral therapy where you try to become less vulnerable. He saw that our culture is doing the exact opposite, but you saw these trends 15 years earlier. I think it was when I read your book that I realized, and maybe I'm a late bloomer or not so smart, but it was the first time that I realized that the word “stress” is not a neutral way to describe something. It's actually a cultural word to describe a phenomenon. It's not a natural state. Do you think that the trend that you saw then has accelerated as I described it? How do you view it now?– The way that I see it is that language is ve

Vid det här laget har vi alla sett bilderna från kaoset i Afghanistan. Hur talibanerna tog över allt på bara nio dagar när USA lämnade. Och nu hur människor desperat försöker ta sig till flygplatsen i Kabul för att ta sig ut ur landet. Här på Rak höger har jag skrivit om beslutet att lämna och vad det innebär. Ihop med betalande prenumeranter har det även pågått en givande diskussion här om huruvida det verkligen var rätt beslut av USA att lämna landet. Jag menar att det är slutet på en epok, men det är fortfarande oklart vad som komma skall. Därför ringde jag en vän som jag ofta rådfrågar om svåra frågor – Per Gudmundson. Om någon mot förmodan inte vet vem det är så var han länge ledarskribent på Svenska Dagbladet, sedan presschef hos Kristdemokraterna och i dag är han ledarskribent på Bulletin. Innan dess var han journalist på SVT bland annat. Han var länge även ledande med att kartlägga jihadismen i Sverige, för vilket han fick motta spott och spe. I dagens avsnitt pratar vi om kriget i Afghanistan, kriget i Irak, den uteblivna interventionen i Syrien, om islam, om kriget mot terrorismen och varför terrordådet 9/11 fick honom att gå från vänster till höger. Vi rannsakar oss själva för vad vi hade fel om och vad vi har omvärderat. Men också riskerna med att överkorrigera tidigare ställningstaganden i ljuset av det som nu skett.Detta är ett bonusavsnitt. På söndag kommer alltså ett ordinarie poddavsnitt, precis som vanligt. Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Varför framstår man som mer progressiv och upplyst om man är avfärdande och hånfull mot den egna kulturen? Och hur kommer det sig att samma person å ena sidan kan varna för nationalism när den uppträder i västvärlden, men stötta nationalism när den kommer till uttryck i andra delar av världen. I en ny bok, med titeln Masohistic nationalism – Multicultural Self-Hatred and the Infatuation with the Exotic (Routledge 2021) beskriver sociologen Göran Adamson detta. Han visar även hur överdriven nationalism och självhatande nationalism delar vissa drag. Gemensamt för båda är tanken om den egna överlägsenheten gentemot andra kulturer. Nedan kan du läsa samtalet i en något nedkortad version.Välkommen Göran Adamsson till Rak höger!– Tack så mycket Ivar, det är mycket trevligt att vara här!Du har skrivit en ny bok som heter Masochistic Nationalism – Multicultural Self-hatred and the Infatuation with the Exotic. Den är alltså skriven på engelska och utgiven på Routledge. Vad är masochistisk nationalism? För det låter för många som en självmotsägelse?– Det var så här att för många år sen så funderade jag på begreppet nationalism och jag tänkte att det finns den här klassiska nationalismen, alltså människor som hela tiden vill göra fördelaktiga jämförelser mellan sitt eget land och andra länder. Alltså de vi kanske normalt kallar högerpopulister eller ännu värre fascister, rasister, nationalsocialister. Men det finns ett slags svensk åkomma, kanske inte bara i Sverige men framför allt i Sverige, där man i stället är pigg på att ägna sig åt att jämföra sitt eget land ofördelaktigt med andra länder. Man kan ta namn som Mona Sahlin, Gudrun Schyman och Morgan Johansson. De har som ett tics och säger ”Se hur kvinnor har det i Sverige”, ”Se hur homosexuella har det i Sverige”. Och så har man Pride-festivaler och så vidare för att hävda deras rättigheter. Men jag tror att mycket av det här är ganska överdrivet. Så jag googlade helt enkelt på begreppet ”negativ nationalism” på engelska och det dök upp i en underrubrik i en essä och den var skriven av ingen mindre än George Orwell. Nu tänker jag inte ägna mig åt paralleller mellan honom och mig själv, det vore patetiskt, men i den här essän som heter ”Notes On Nationalism” så lägger Orwell ut texten om exakt det som jag med min synnerligen begränsade hjärna hade funderat kring. Nämligen den västerländska traditionen inom det som Orwell kallar överklass, eller övre medelklass-vänstern i London och så vidare. Där de inte kan låta bli att jämföra sin egen kultur och tradition ofördelaktigt med andra länder. Han har ett begrepp som är ännu intressantare, nämligen ”transferred nationalism”, alltså ”överförd nationalism” eller ”exporterad nationalism”. Med överförd nationalism menar han människor som beter sig exakt som klassiska nationalister, det är bara det att föremålet för deras idealisering och romantisering och politiska ömhet inte är här utan over-seas, som Orwell säger. Till exempel människor som tycker att Turkiet är fantastiskt och som kan gå loss om deras historia och identitet utan att någon säger ”Hallå, är inte det här samma sak som det högerextremister gör?” Det är ingen som ser likheten. Orwell säger att de kan vara hur aggressiva, hur naiva, hur hämndlystna de vill å andra kulturers vägnar, ”because it is not seen as such”. Alltså samma typ av politiska romantik fast någon annanstans.– Vad jag gör är att jag försöker föra ihop de här begreppen. Jag försöker kombinera ”negativ nationalism” med ”transferred nationalism” och då hittade jag på begreppet ”masochistisk nationalism” på svenska. Alltså en lust eller politisk attityd där man inte kan få nog av andra kulturer och man drar sin egen kultur i smutsen samtidigt som man idealiserar andra. För det är chict och trevligt. Man kan föreställa sig middagar på Söder i Stockholm, och inget ont om Söder, det är en fin stadsdel, där folk sitter och skålar och uttrycker sig överlägset förklenande om Sverige på tusen och ett sätt och alla sitter och nickar, fast alla vet att det bara är påhittat. Det är en viktig aspekt i begreppet masochistisk nationalism. Det är inte av sexuell natur men det har ändå parallellen att det är människor som frivilligt ingår i en självspäkarattityd, vare sig det handlar om den egna kroppen eller om den egna kulturen och nationen. Det är en kollektiv förödmjukelse där man domineras antingen av andra personer eller som jag pratar om, andra kulturer. Och man får en kick av leken som är fiktiv. Det är det som gör det så spännande, att man bara håller på med detta på samma sätt som att se en skräckfilm och äta popcorn. Det är samma grundattityd hos en fullständigt förvirrad vänster som har gjort det här till en aktivitet.Det finns en intressant ådra här som har kommit till uttryck den senaste tiden. Det är det här du kan ta personer som Özz Nûjen eller andra kurdisk-svenska debattörer. Han är komiker men eftersom han inte är rolig så kan man kalla honom för debattör. De är väldigt kritiska mot svensk

Nedan följer en något kortad transkribering av samtalet jag hade med Ilan Sadé, som alltså är partiledare för Medborgerlig samling.Välkommen till Rak höger, Ilan Sadé!– Tack!Du var en av dem som kritiserade reklamkampanjen för Försvarsmakten som de hade på förstasidan på Svenska Dagbladet med regnbågsflaggan där det stod ”En flagga värd att försvara”. Det var två delar i din kritik, det ena var att myndigheter inte ska driva opinion, de ska inte vara politiska skrev du. Och den andra delen rörde hur symbolen har förändrats över tid. Du får gärna lägga ut texten om båda punkterna egentligen.– Jag har ju en grundinställning, och Medborglig Samling har en grundinställning, att myndigheter inte ska driva opinion, det är inte deras roll. Punkt slut. Om en myndighet är ute efter att till exempel rekrytera kompetent folk och så vidare, så kan man ju naturligtvis göra det i viss mån, men den här annonsen handlade inte så mycket om det. Om man läser den innantill så ser man att det handlar rätt mycket om opinionsbildning och det är inte myndigheternas roll. Den svenska demokratin har kommit att bli lite bakvänd nästan så att det är kommunikatörer, PR-avdelningar på myndigheter, till och med hela myndigheter vars främsta syfte är opinionsbildning, som ska lära folket vad folk ska tycka och tänka i stället för att maskineriet ska gå åt andra hållet, som det borde göra. Det vill säga att civilsamhället, det fria föreningslivet, i medierna – det är där opinionsbildning ska ske. Och sen kan folkvalda ta intryck av det. Jag tror att det är svårt att försvara det här. Om man nu har den principiella hållningen så ska den gälla, även om man i något fall inte tycker att det var något större fel på budskapet.Ibland vid sådana här kampanjer från företag och liknande så är det som att de slänger in en brandfackla och lämnar den, men här var ändå Försvarsmakten varit ganska aktiva med att svara folk som har varit kritiska på deras Facebooksida. Då har den kommunikatören, eller vem det nu är som sitter och svarar, skrivit att ”svenska flaggan försvarar vi 365 dagar om året och den är inte hotad av den här av regnbågsflaggan. Det här är ett sätt att markera att grupper som tidigare har varit diskriminerade, eller är diskriminerade eller har svårare att komma in i gemenskapen, att de är inkluderade i Försvarsmakten och att det är någonting som vi verkligen slår vakt om”.– Men det är nog ingen som ifrågasätter att Försvarsmakten skulle ha övergivit den svenska flaggan. Jag tror att man måste tänka igenom det här bland myndigheter. Det har betydelse när man tar en symbol och sätter den på en flaggstång, som i det här fallet, och låter den här gruppen soldater gå efter den symbolen. Vad vill man ha sagt med det? Är det att signalera att vi är arbetsplats, och för all del, det finns i grunden en pliktlagstiftning även om den inte riktigt är satt i verket just nu. Men det är klart att Försvarsmakten ska vara en trygg plats för personer med en sexuell läggning som inte tillhör mainstream – det är ju jättebra. Det kanske man kan signalera och historiskt har det ju självklart varit ett problem – har man en organisation som Försvarsmakten, där så många män har varit skyldiga att göra tjänst och där det dessutom självklart finns en väldigt manlig jargon, en manlig kultur, är det klart att det förekommit en hel del mindre trevliga bemötande, skämt och jargon kring homosexuella. Där finns det kanske en del att jobba på men då är det en HR-fråga, en fråga som man kan hantera på ett annat sätt. För det var inte det som stod i annonsen riktigt – där stod ju att vi står för och försvarar just den här flaggan.Det stod ordagrant: “Vi försvarar mänskliga rättigheter, allas lika värde och vår rätt att leva som vi själva väljer”.– Detta gäckande begrepp ”Allas lika värde”. När man väl analyserar det är det inte alls så himla oproblematiskt. Det verkar ibland vara ett kodord för vänstern och vänsterliberala att dänga i huvudet på allt till höger om Liberalerna. Det är inte så himla enkelt när man håller på med sådana här politiserade uttryck och symboler. Kombinationen kan göra att folk nog uppfattar att det finns ett mer begränsande politiskt ställningstagande.Jag tror att det där är en viktig del i det här. Du skrev en uppdatering till på Facebook för några dagar sedan att just att du fått stort gensvar men du har inte fått så många homofobiska kommentarer?– Knappt någonting alls i min tråd.Jag tänkte på det, just i det här fallet, att man har en känsla av att det här är en ideologi som kommer med ett paket. Det är som en fälla och jag gick i den när jag skrev på Twitter och en krönika i Svenska Dagbladet. (Jag vet ju att det är en fälla men jag skrev om det ändå.) Om man framför åsikten, som du gjort, att man inte tycker att Försvarsmakten ska ägna sig åt politiserande. Då får man kritiken: ”Har du problem med HBTQ-personer? Har du problem med alla människors lika värde? Varför är du så reaktionär? Varför står du i vägen för framsteg och inkludering?”

Nedan följer en något kortad version av podden i textform.Välkommen, Adam Cwejman, till Rak höger!– Tack så mycket!Du skrev en text för några år sedan som hade rubriken ”Året då alla blev fascister” men det var alltså inte det här året utan det var 2015. Det hade lika gärna kunna vara skrivet nu, med tanke på hur mycket vi diskuterar det 2021 också. Men kan du beskriva varför året då alla blev fascister var 2015, vad du menade?– 2015 var året med flyktingkrisen och rädslan för vad som skulle hända ifall man helt enkelt stängde gränsen. Beskrivningen ”fascist” användes väldigt ofta, kanske oftare än oftare än tidigare. Sättet som det användes på, som jag märkte, påminde rätt mycket om en numera väldigt gammal tradition där man beskriver meningsmotståndare man inte tycker om som fascister. Den här gamla traditionen har ju använts med god effekt, och det finns en god anledning till det. Fascismens skepnad är på något sätt symbolen för den ultimata ondskan, efter andra världskriget. Men sättet som det används på, och det var tesen som jag drev i den texten, påminner rätt mycket om hur man under kommunisttiden beskrev i stort sätt alla meningsmotståndare som fascister, även demokrater av olika slag: liberaler, konservativa, socialdemokrater, bondepartister och så vidare. Det var ett ett sätt att få ett moraliskt övertag som är så totalt, så massivt, att diskussionen är över. Och jag tror att det ofta är så man använder det idag också, med framgång.När fascismen uppstod på 1920-talet beskrevs den av kommunister som den mest reaktionära, mest chauvinistiska och imperialistiska falangen av finanskapitalet. Det beskrevs som den sista andningen kapitalismen gör för att hålla sig kvar vid makten på något sätt inför hotet från den oundvikliga kommunistiska revolutionen. I den definitionen hamnade kapitalismen och fascismen väldigt tätt ihop. Och precis som du är inne på så användes fascism som ett sätt att uttrycka ogillande. Men det kan kanske också förklara varför människor till vänster haft en tendens att beskriva till exempel Margaret Thatcher, Ronald Reagan eller nyliberalismen som en form av fascism. Det har en äldre historia.– Och en äldre historia som inte är en total lögn. För när fascismen uppstår direkt efter första världskriget är det arbetslösa, virriga soldater som i mångt och mycket känner sig svikna av det samhälle de har ägnat sig flera år åt att försvara och strida för. De här soldatfacken i Italien där de första fascistklubbarna uppstår, de är en aggressiv reaktion mot revolutionära strömningar. De är ett svar på revolutionära strömningar från vänster. Så själva impulsen för fascismen är reaktionen mot vänstern. Och i vissa fall så tänkte liberaler och konservativa att: ”Det här är inte bra, men vad ska vi göra? Ingen här är värd att samarbeta med”. Och så uppstår den här – vänsterns eviga dolkstötslegenden – att borgarna i vissa fall hellre samarbetar med reaktionen än de revolutionära elementen. Det är väldigt tydligt i Italien, det är tydligt i Spanien under 1930-talet där en del liberaler samlade sig på republikens sida och vissa går till Franco-sidan som ju är ett sammelsurium av rojalister, konservativa och falangister. Så det finns liksom en historia här, varför man säger så. Sen har man dragit det väldigt långt. Man har gjort det till ett allmängiltigt argument. Å ena sidan finns fascismen som ett historiskt fenomen och då kan man se att i Italien uppstår den egentliga fascismen under Mussolini. Den är specifik för Italien. Å andra sidan har fascismen börjat användas som samlingsnamn för fler diktaturer i den här tidseran som delar drag med den italienska fascismen. Exempelvis Franco i Spanien och Salazar i Portugal. Men om man tar falangisterna och Salazar i Portugal, är ju inte fascister i egentlig mening. Franco tryckte ned den spanska fascistpartiet, och anledningen var att fascisterna var en revolutionär rörelse till stor del, man föraktade mycket av det gamla och ville krossa det. Man ville skapa en ny värld som var annorlunda än den gamla och man hånade konservativa som gamla gubbar som ville bevara en värld från igår. Så man var väldigt positiv till teknologisk utveckling och liknande, och förändring på sådana områden, samtidigt som man var reaktionär på andra områden. Det där är också en distinktion som gör att till exempel Franco och Salazar i vissa avseenden skulle kunna beskrivas som fascistiska om man har något slags idealtyp där man ska uppfylla vissa kriterier, men de skulle själva vända sig emot det för att de ville bevara katolicismen, de ville bevara det samhälle som hade funnits innan. De var djupt konservativa och reaktionära, skulle man kunna se det som, snarare än att de var revolutionära på det sätt som Mussolini och Hitler var. Men ett tredje sätt att definiera fascism är det du är inne på. När Stefan Löfven kallade sverigedemokraterna för ett fascistiskt parti, och citerade Henrik Arnstad. Då är det fascismen som ett slags latent inneboende tendens i ett kapitalistisk

I dag pratar jag med Johan Forssell som är rättspolitisk talesperson för Moderaterna. Innan dess var han partiets migrationspolitiske talesperson. De senaste åren har han med andra ord haft hand om två av de frågor som väljarna ser som allra viktigast. Från och med i dag börjar jag med något nytt här på Rak höger. I fortsättningen kommer även podden att läggas ut som text, för de som hellre vill läsa än lyssna. Intervju med Johan ForsellVälkommen Johan Forsell till Rak höger!– Tack så jättemycket!Du är rättspolitisk talesperson för moderaterna och för 10-15 år sedan kanske inte det hade varit den viktigaste positionen, men nu skulle jag nästan säga att du har den viktigaste positionen i ditt parti – det här är ju den frågan som dominerar just nu.– Ja, så är det, om än av tråkiga skäl helt klart. Jag brukar säga det att för mig är rättsfrågor inte bara just rättsfrågor utan i grund och botten väldigt mycket frihetsfrågor. Moderaterna är ju ett frihetsparti och om man funderar på vilka de stora frihetsutmaningarna är idag så är det inte samma saker som när jag blev medlem i moderata ungdomsförbundet. Då handlade det mer om att kunna välja skola och den typen av saker. Backar man bandet lite till så handlade det om att Sverige skulle vara en del av Europasamarbetet och de fyra friheterna. Men när jag tittar på Sverige idag så tror jag tyvärr att vår tids frihetsutmaningar är saker som vi har kunnat ta för givna: att röra sig tryggt ute i det offentliga rummet och inte behöva oroa sig för nära och kära helt enkelt. För mig är det en väldigt hög grad inte bara en rättsfråga utan en frihetsfråga.Många skulle säga precis tvärtom. När man hör hur man beskriver hur Moderaterna har rört sig, beroende på vem man frågar såklart, så har det gått från att vara ett parti som har prioriterat frihet till ordning. Då skulle man kunna se det som att du, som förespråkar hårdare tag mot kriminaliteten, att du är ett symtom på förflyttningen som ditt parti har gjort från frihet och liberalism till mer repression och konservatism.– Jag tror att om man gör den analysen så bygger det på en oförmåga eller kanske ovilja att se hur Sverige är idag. Det är klart att om man har som utgångspunkt ett blankt papper, då kanske man kan se det på det sättet. Men om man tittar på hur Sverige är 2021 med mycket omfattande problem med gängkriminalitet som påverkar människors vardag och frihet på ett väldigt, väldigt beklagligt sätt då är det väl snarare så att de saker vi lägger fram kommer i grund och botten att öka människors frihet, de kommer öka människors integritet. Men det kräver ju att man tänker i två steg för att se det. – Antingen så håller vi så att säga människor frihetsberövade, att människor tvingas anpassa sig till de kriminella gängen och inte vågar gå ut, eller så vänder vi på steken och ser till att det är de kriminella som får anpassa sig. Man kanske inte vill göra det valet men nu lever vi i det land vi lever i och då får man utgå från det, det har i alla fall varit min filosofi.Man beskriver ju ibland som att det finns två parallella utvecklingar och ibland blir det svårt att få ihop bilden. Å ena sidan säger vissa att det dödliga våldet har minskat sedan 70-talet och att det är mindre våld i samhället. Å andra sidan kan man se att det är fler skjutningar och vi har en stor oro för kriminalitet. Det var två barn som blev skjutna när de hamnade mellan i en uppgörelse. En polis blev skjuten och vi väntar fortfarande på svar om varför han blev ihjälskjuten. Å ena sidan en beskrivning av ett Sverige som på vissa sätt kanske har blivit tryggare och å andra sidan ett Sverige där du riskerar att hamna mitt i väldigt grovt våld och där gängbrottsligheten har flyttat fram positionerna. Då finns det en beskrivning, att högern använder det här i populistiskt syfte och att man förstorar upp de här problemen för att vinna röster, att det är populism att förstora upp detta.– Ja, det är ju såhär i den politiska debatten att man inser ganska snart att man kan säga lite vad som helst – det kommer alltid finnas människor som vill misstolka eller hävda att man gör det av det ena eller andra syftet. När det gäller statistik så är det såhär att Sverige har exceptionella problem med gängproblematik, det går egentligen inte att hitta något annat land i Europa som har den här typen av problem, oavsett vilken siffra man tittar på. Men bortsett från statistiken: om man frågar svenska folket idag hur de ser på sin trygghetssituation så är de väldigt bekymrade.– När det gäller just otryggheten så har den aldrig varit så stor som den är idag. Då finns det vissa personer och politiker vars naturliga reaktion på detta är att hytta med fingret och säga att ”Ni upplever fel saker, ni ska inte känna på det här sättet”. För mig är det väldigt mycket ett von Oben-perspektiv, att man säger ”Du är inte alls otrygg lilla vän”. Min reaktion är väl snarare att okej, om människor säger detta, låt oss då lyssna på detta, låt oss ta in vad de säger och låt oss försök

Efter att tre krypterade appar har knäckts börjar även ledare inom den gängkriminella miljön bli dömda, nu senast inom Vårbynätverket. Flera av dem har undgått straff i många år. Samtidigt uppdagas detaljer om de kriminella nätverken som vi inte tidigare kände till, vad gäller deras organisation bland annat. I dagens avsnitt pratar jag med Kim Malmgren som är kriminalreporter på Expressen. Vi pratar om vad som sker nu när toppnamn sätts bakom lås och bom. Och om gangsterrap, som ständigt tycks finnas med i olika brottsutredningar.Precis när vi hade spelat in avsnittet kom nyheten att två barn hade blivit skjutna i Flemingsberg i Stockholm. Polisen har inte berättat så mycket ännu, men det verkar ha skett i samband med ännu en gänguppgörelse. Sköts barnen av misstag? Ingen vet ännu. Oavsett så är det så hänsynlöst att det svindlar. Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Skottlossningar och bombdåd existerar inte i ett vakuum. Sverige har blivit ett samhälle med fler farliga individer. Som en konsekvens därav sker fler brutala brott, anti-socialt dominansbeteende har brett ut sig och hederliga människor tvingas anpassa sig. Det tycks också finnas ett egendomligt ointresse att diskutera utvecklingen och att acceptera en normalisering av det nya tillståndet. Det beror sannolikt inte bara på bristande information eller otillräcklig analytisk förmåga, utan även på politiska och ideologiska motiv. Invandring och mångkultur har under lång tid varit betydelsefulla politiska mål för många. Att erkänna att brottsligheten är kopplad till invandringen innebär även att erkänna en analytisk oförmåga och politiska felbedömningar – och kan rentav kräva en uppgörelse med den egna verklighetsuppfattningen.”Citatet kommer från boken Gangstervåld (Fri tanke) som kom ut förra året. I dag ska jag prata med Fredrik Kärrholm, som skrivit boken. Förutom att skriva böcker har han arbetat som polis i tolv år, både ute på fältet och mot den organiserade brottsligheten på nationell nivå. Han har även en masterexamen i kriminologi från Cambridge university. Sedan ett kort tag tillbaka är han analyschef på Säkerhetsbranschen, som är en branschorganisation för 505 säkerhetsföretag.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Andreas Johansson Heinö och jag har känt varandra i över tio år, men på senare år har vi setts alltmer sällan. Varför vet jag inte exakt. Men det sammanfaller i tid med att jag började få barn, vilket har krympt mitt sociala liv rejält. Det kan förstås vara så enkelt. Men jag tror det finns fler orsaker. Andreas Johansson Heinö har sedan lång tid varit förlagschef på tankesmedjan Timbro. Medan han har blivit mer liberal har jag rört mig åt det mer konservativa hållet. Vår vänskap, och att vi inte setts särskilt ofta sedan åren 2014-2015, kan kanske vara symbolisk för hur borgerligheten har utvecklats under samma tidsperiod. Migrationsfrågan, kulturkriget och Alliansens upplösning har lett till att många vänskaper upphört – ibland långsamt, ibland tvärt. När Andreas nu precis gett ut sin senaste bok “Anteckningar från kulturkriget” (Timbro) tänkte jag att det var ett bra läge att peta i frågorna där vi en gång höll med varandra, men kanske inte gör det längre. Det är mer av ett samtal än en intervju, som ni kommer att höra. Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Den lilla gäststugan jag satt i när jag spelade in detta kallas jungfruburen. För femtio år sedan var det ett oskuldsfullt skämt, när dottern i familjen som bodde här brukade sova i den här gäststugan med sina kompisar. Jag kan inte tänka mig en mer passande plats att spela in en intervju med Ayaan Hirsi Ali. För sjutton år sedan skrev hon för övrigt en bok som hette just The Caged Virgin med undertiteln An Emancipation Proclamation for Women and Islam. Den boken handlade om hur kvinnor inom islam förtrycks, hur deras fri och rättigheter kringskärs på sätt efter sätt. Det handlade om hennes egen frigörelse från islams förtryck, om islamisters framfart i Europa, och om feministers och vänsterns svek mot muslimska kvinnor, som de låter förtryckas utan att protestera.Sedan dess har mycket hänt, men väldigt lite har blivit bättre på området. Hennes nya bok som nu ges ut på svenska på Fri tanke förlag heter Villebråd – immigration, islam och kvinnors rättigheter. Det hon beskriver är hur alla kvinnor drabbas av det som sker till följd av massmigrationen från muslimska länder. Såhär skriver hon: Män som föraktar kvinnor begränsar dock sällan sitt förakt till kvinnor med samma bakgrund som de själva. En del muslimska män föraktar alla kvinnor, inklusive europeiska kvinnor – kvinnor som hade tagit det för givet att de hade uppnått en nivå av frigörelse som särskilde dem från muslimska kvinnor.Själv lever hon fortfarande på hemlig adress i USA efter att ha lämnat islam. Hon lämnade en bur som islam satt runt henne och nu har hoten från islamister gjort att hon lever i en annan sorts bur. Det är nattsvart ironi.PS. I går skrev jag om boken här på Rak höger. Den texten kan ni läsa här: Så inskränker islam alla kvinnors rättigheter. Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

I dagens podd pratar jag med Eric Kaufmann som är professor i statsvetenskap vid Birkbeck college vid London university. Han har skrivit flera böcker, varav “Whiteshift: Populism, Immigration and the Future of White Majorities” som kom 2018 är en av de mer intressanta böckerna som kommit på senare år. Den handlar om den demografiska förändringen av västvärlden, om reaktionerna detta föder, om högerpopulism och dess motsats vänstermodernism. Boken var även en av inspirationskällorna till en debatt jag initierade för två år sedan, och därför är jag särskilt glad att nu få chansen att prata med Eric. Nedan har jag sammanfattat den debatten och hur jag i dag ser på den. Det är demografin, dumbom! ”Jag sätter mig tillrätta på mitt förstaklassäte i X2000 klockan 21.57 och tänker att det borde finnas en fråga att ställa här. Om att det är på väg att skapas ett nytt Sverige, en landsbygd där de infödda svenskarna drar sig tillbaka till villorna och centrum blir en plats för de nya, att landsbygden, sedan länge ett långsamt slocknande och avfolkat ålderdomshem, nu också har blivit en flyktingförläggning, ett asylboende, ett nybyggarland, för vissa en återvändsgränd, för andra platsen där människor börjar om.”Så beskrev Jens Liljestrand den dramatiska demografiska förändring som Sverige genomgått och fortsätter att genomgå. Han hade varit ute på föredragsturné och bevittnade en förändrad landsbygd. Han ropade ”Jalla! Jalla!” till en taxichaufför som inte talade svenska, och gjorde reflektionen att det är han själv, Jens, som är gäst här, inte tvärtom. Denna text var hans sätt att fira nationaldagen 2019 eftersom den publicerades dagen innan.Några dagar senare beskrev jag samma förändring utifrån en rapport av Joakim Ruist med titeln ”Global migration – orsaker och konsekvenser” (SvD). Det demografiska perspektiv som Liljestrand tagit upp saknades helt. Han fokuserade på det ekonomiska, och menade att invandringen inte hade den stora påverkan många trodde. Gemene svensk, som alltid varit för en striktare migrationspolitik än etablissemanget, led alltså av ett slags informationsunderskott. Jag hävdade då att det var fel. “Det är demografin, inte ekonomin, som är huvudförklaringen till att allt fler väljare i Sverige och västvärlden röstar på partier som vill minska invandringen radikalt.” skrev jag.I samma veva myntade Kajsa Dovstad på GP:s ledarsida det bevingade uttrycket att få ett “Jimmie moment”, för att beskriva samma känsla av att inte känna sig hemma i sitt eget land. Reaktionerna lät inte vänta på sig. På Aftonbladets kultursida skrev Martin Aagård att jag var hudfärgsfixerad som ens beskrev förändringen runtom i Sverige. Per Svensson, som då var politisk redaktör på DN:s ledarsida, skrev att jag passerade en gräns. Att det jag skrev var oanständigt. I sociala medier var reaktioner grövre än så.Vad skrev då Per Svensson och Martin Aagård och mina andra kritiker om Jens Liljestrands betraktelse? Ingenting alls. Om man hyllar förändringen, och dessutom har med en passus där man kritiserar Sverigedemokraterna, då är man anständig. Om man däremot beskriver exakt samma förändring, men även att den leder till ökat invandringsmotstånd, då är man oanständig. Borde inte frågan vara om analysen stämmer i stället? I boken ”Exodus” (Penguin, 2013) beskrev Paul Collier vad som anses vara en ”anständig” reaktion hos Europas majoritetsbefolkningar på migrationen: ”Var inte rasist”, ”Ge plats” och ”Lär dig att lovprisa andra kulturer”. Detta är vänsterns och många liberalers attityd. Minoriteters identiteter är skyddsvärda, medan majoriteten ska trycka ned sin egen. Tror verkligen vänsterliberaler att majoritetsbefolkningar runtom i västvärlden inte kommer reagera på det faktum att de inom en överskådlig framtid kan bli minoriteter i sina egna länder?Texter som refereras i dagens avsnitt* Eric Kaufmanns rapport om hur omfattningen av rasismen i USA överdrivs av medier: The Social Construction of Racism in the United States * Eric Kaufmanns studie om akademisk frihet: Academic Freedom in Crisis: Punishment, Political Discrimination, and Self-Censorship* Kontakthypotesen: Intergroup Contact and Negative Attitudes Towards Immigrants Among Youth in Sweden: Individual and Contextual FactorsUtgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Hon har varit en del av redaktionen på satirprogrammet Tankesmedjan i P3, drev podden Della Q ihop med Bianca Meyer och Moa Wallin. I dag skriver hon återkommande i Göteborgs-Posten och Fokus. Och hon har tre barn, två hundar och en katt. I dagens podd pratar jag med Anna Björklund. Vi pratar om familjeliv, varför alla har fel om Waldorf, om hemskolning, och varför jag funderar på att flytta till Åland.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Häromdagen skrev hon vad som kan kallas för en avbön. “Under flera år var jag en stor del av en rörelse, en obehaglig mentalitet på nätet som drog fram vecka efter vecka. Det främsta syftet var att hitta saker och personer att känna sig illa berörd av. Allt och alla skulle problematiseras! Förtrycket fanns överallt!”Ett exempel hon tar upp är att hon hängde ut en helt okänd tatuerare som hade gjort vad som ansågs vara en opassande tatuering: “den föreställde ett kvinnoansikte som gav en anonym manslem en avsugning.” I dag ångrar hon det. Hon anser att hon lät sig svepas med. Att hon varit en del av något som kan liknas vid en sekt. I DN och GP har skribenter gjort klart att de inte godtar hennes avbön. Är ångern verkligen genuin? Försöker hon rentvå sig själv genom att skylla på gruppen, på tidsandan? Hur snabbt kan man bli förlåten? I hennes egna sociala kanaler undrar bundsförvanter om detta innebär ett svek mot den gemensamma rörelsen. Var står du nu, undrar de. Förklara dig!En reflektion är att detta tvivel alltid åtföljer människor som kapar banden till den de just varit. Kan man lita på förändringen? Avgör själva. I dagens avsnitt pratar jag med Cissi Wallin.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

“I Sverige är det ett större stigma att vara kritisk mot staten än att vara homosexuell,” säger journalisten Lisa Bjurwald i dagens podd. Hon har just skrivit klart en rapport om hur svenska medier har rapporterat om pandemin. “Maktens granskare eller maktens megafoner? Svensk journalistik under corona­pandemin” är titeln, men frågetecknet blir ett utropstecken ju längre in i granskningen hon kommer. Svenska medier blev megafoner. Ett slags pressmeddelandejournalistik, som hon kallar det. Gå gärna in och skriv en recension på Apple Podcasts och säg vad ni tycker! Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

För ett par år sedan släppte släppte Aleksa Lundberg sin självbiografi Bögtjejen (Brombergs förlag 2018). Titeln går egentligen till kärnan av debatten om könsidentitet. Kan man byta biologiskt kön? Är det ens önskvärt att påstå det? Samtidigt är det tydligt att transkvinnor har kvinnliga kroppar. Boken är en berättelse om att inte känna sig hemma i sin kropp, men också om vad det innebär att vara “kvinna, man, bög, fjolla eller trans”. I dagens podd pratar jag med Aleksa Lundberg om hennes egna erfarenheter, om kön och könsroller och om debatten kring Kajsa Ekis Ekmans senaste bok Om könets existens. Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Polisen frågar vad som är lösningen på konflikten. »Det finns inga lösningar.« »Ska det fortsätta tycker du?« »Ja.«»Hur länge då?«»Tills alla dör«, svarar Jaffar Byn. Det där är polisförhöret som gett upphov till titeln på Svt-journalisten Diamant Salihus bok om gängkriget mellan Dödspatrullen och Shottaz. Det är en nedslående oförsonlighet som präglar de inblandade. Tills alla dör (Mondial, 2021) är en genomarbetad bok som låter läsaren komma nära de inblandade i en av de blodigaste gängkonflikterna i svensk historia. Jag rekommenderar verkligen alla att läsa boken för att förstå en del av vårt land som det har blivit. Men som Diamant understryker i podden: Det här drabbar hela det svenska samhället, inte bara gängmedlemmarna. I samband med kulturdebatten om rapparen Yasin, som anses förknippad med Shottaz, kom det inte riktigt fram hur viktig musiken blivit för de kriminella. Att nämnas i en låt kan både ge status, men samtidigt innebära en allvarlig risk. Gränsen mellan verk och person löses ofta upp i dagens svenska gangsterrap. Om detta och mycket annat pratar jag med Diamant Salihu om. Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe