Historia.nu med Urban Lindstedt

Det finns inga belägg för att Gustav Vasa eller hertig Karl hade läst Niccolò Machiavellis politiska handbok Fursten - där cynisk hänsynslöshet gjorts till nödvändig dygd. Men deras politiska gärning bär Furstens avtryck. Däremot vet vi att den bildade rikskanslern Axel Oxenstierna (1583-1654) läste Machiavellis fursten och kommenterade verket.I Fursten beskrev Machiavelli hur makt fungerade praktiken – inte hur den borde fungera i en ideal värld. Machiavelli var ingen nordisk rådgivare – hans verklighet var ett Italien präglat av småstater, men hans analys av makt fungerar även i Sverige under tidig modern tid.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historiken Erik Petersson om hur Niccolò Machiavelli kan få oss att förstå svenska kungar. Han är aktuell med boken Machiavelli – Frihet i furstarnas tid.Niccolò Machiavelli, den florentinske diplomaten och tänkaren som levde mellan 1469 och 1527, utgör en brytpunkt i den politiska filosofins historia. Genom sitt mest kända verk, Fursten, bröt han med den medeltida traditionen av "furstespeglar" som betonade härskarens moraliska och kristna dygder som grund för ett gott styre. Istället introducerade han en verklighetsbaserad analys av makten där politikens primära syfte är statens bevarande och furstens maktinnehav, snarare än uppnåendet av ett moraliskt ideal.För Machiavelli handlade politiskt styre inte om vad man vill uppnå i en utopisk mening, utan om hur man får genomslag för sina idéer, utformar genomförbar sakpolitik och säkerställer att beslut faktiskt efterlev. I Fursten säger Machiavelli att han vill hålla sig till ”tingens verksamma sanning” – inte till ”inbillade republiker” som aldrig funnits i verkligheten. Det innebär inte att han älskar grymhet för grymhetens skull. Snarare beskriver han de mekanismer som gör att vissa härskare lyckas och andra går under.Sveriges väg från Kalmarunionens upplösning till stark centralstat och stormaktstid rymmer precis de situationer Machiavelli skriver för: nya regimer, splittrade eliter, ekonomiska flaskhalsar, religiösa konflikter och existentiella hot. Här blir Machiavelli ett analytiskt raster snarare än en ”inspirationskälla”. Frågan blir inte bara om kungen var god, utan: hur säkrade han sin makt – och till vilket pris?Gustav Vasa beskrivs i traditionell svensk historieskrivning ofta som en befriare och landsfader, men moderna historiker som Lars-Olof Larsson har tecknat en bild av en regent som i hög grad agerade i enlighet med Machiavellis principer för hur en furste befäster sin makt. Tveksamt dock om Gustav, som inte behärskade latin, hade läst Fursten.Gustav Vasa bygger en ny ordning efter ett våldsamt uppbrott och tvingas både vinna legitimitet och krossa motstånd. Västerås riksdag 1527 blir en avgörande maktförskjutning från kyrka till krona. I praktiken handlar det också om statsbyggets ekonomi: kyrkans resurser ska in i staten och göra kungamakten mer självständig.Gustav Vasa visar också något Machiavelli indirekt lär ut: makt är handling + föreställning. Det räcker inte att besegra fiender; man måste forma berättelsen om varför man gjorde det. Här passar bilden av Gustav som propagandist väl ihop med ”räven”: den som ser fällorna – och bygger dem.Bilder: Montage, Wikimedia Common.Musik: Verket Monteverdi –Combattimento –Battle music.oggär tillgängligt under licensen Creative Commons Attribution 2.5 Generic (CC BY 2.5). Källa:Wikimedia Commons.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Andra världskriget lämnade Europa i ruiner och socialt lamslagen. Städerna var grushögar, infrastrukturen var sönderslagen och de finansiella systemen fungerade inte. När järnvägarna stod stilla, kol saknades och valutor tappade värde blev det rationellt för bönder att hålla inne mat och för fabriker att dra ned eller stänga.Det är här den amerikanska Marshallplanen – officiellt European Recovery Program (ERP) – blir ett av 1900-talets mest avgörande politiska projekt. Den presenterades som hjälp mot hunger och desperation, men var samtidigt en strategisk investering: utan fungerande ekonomier skulle demokratierna vackla och kommunistpartier vinna mark i ett Europa där Sovjetunionens inflytande redan växte.I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ulf Zander, professor i historia vid Lund universitet. Vill du höra hela avsnittet blir du premium-prenumerant på www.historia.nu/premium.Efter kriget var Europas problem större än de bombade kvarteren. Regeringar tvingades att använda hårdvalutareserver för att överleva, i stället för att investera i återuppbyggnad. Vintern 1946–1947 blev krisen akut. Extrem kyla och energibrist stoppade transporter och produktion. I Washington växte oron för att misären skulle bli politiskt explosiv – särskilt i länder som Frankrike och Italien, där starka kommunistpartier kunde vinna inflytande via val eller gatupolitik. I skärningspunkten mellan ekonomisk kollaps och geopolitisk rädsla fick Marshallplanen sin form.Den 5 juni 1947 höll USA:s utrikesminister George C. Marshall sitt berömda tal vid Harvard. Retoriken var avsiktligt bred: USA:s politik var inte riktad mot ”något land eller någon doktrin” utan mot ”hunger, fattigdom, desperation och kaos”. Marshall krävde klokt nog ett europeiskt initiativ. USA skulle inte rita upp Europas räddningsplan – ”initiativet … måste komma från Europa” – och programmet behövde vara gemensamt, samordnat mellan flera länder. Här fanns ett frö till framtidens Europa: samarbete som förutsättning för hjälp.Den amerikanska kongressen godkände planen genom Economic Cooperation Act (1948 års Foreign Assistance Act), som president Harry S. Truman undertecknade den 3 april 1948. Därmed startade ERP i praktiken, med målet att återställa produktion, handel och stabilitet i Västeuropa – och att skapa politiska villkor där demokratiska institutioner kunde överleva.Totalt förde USA över omkring 13,3 miljarder dollar (i dåtidens värde) i bidrag, lån, varor och tekniskt stöd till västeuropeiska mottagarländer. Det var mycket pengar – men ännu viktigare var hur stödet organiserades och vilka regler som följde med.USA gav ofta inte kontanter rakt in i statsbudgetar. I stället levererades varor (bränsle, spannmål, industrimaskiner) som betalades i lokal valuta av importörer. Den lokala valutan placerades i särskilda fonder som sedan användes – ofta med amerikanskt inflytande – till investeringar, stabiliseringsåtgärder och modernisering.Effekten blev dubbel:Akuta flaskhalsar löstes (kol, transporter, reservdelar).Reformer blev politiskt möjliga, eftersom länder kunde undvika tvärbromsningar och sociala sammanbrott när valutor stabiliserades och produktionen kom i gång.Musik: Scherzot (II. Molto vivace) ur Ludwig van Beethovens Symfoni nr 9, inspelat 1956 med Pro Musica Symphony Orchestra och Pro Musica-Choir under Jascha Horenstein. Inspelning: Jascha Horenstein m.fl. Public domain via Wikimedia Commons.Bild: Byggarbete i Västberlin efter 1948, där en skylt anger: ”Emergency Program Berlin – with the help of the Marshall Plan”, som vittnar om USA:s ekonomiska stöd till återuppbyggnaden i det kalla krigets inledning. Foto: St.Krekeler. Public domain via Wikimedia Commons. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sverige införde en av Europas mest restriktiva alkoholpolitiker under första hälften av 1900-talet. Så sent som 1955 kunde svenskar förvägras rätten att handla alkohol på Systembolaget efter anonyma tips – utan möjlighet att överklaga beslutet till en högre instans. Samma regelverk gav arbetare med motbok en snålare tilldelning än direktörer. Och kvinnor fick ofta mindre tilldelning än män, medan arbetslösa, unga män, gifta kvinnor och hushållerskor helt kunde förvägras motbok.På de statliga monopolens tredjeklassrestauranger var den tillåtna mängden ”två vita och en brun”, med krav på att äta – två snapsar brännvin och en konjak. Uppfinningsrikedomen var stor för att komma runt begränsningarna, men samtidigt utarmades krogsverige till en plats för superi och dålig mat. I det här avsnittet av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Mattias Svensson, författare och ledarskribent på SvD, som skrivit boken Så roligt ska vi inte ha det – en historia om svensk alkoholpolitik. År 1917 infördes ransonering av sprit under första världskriget. Läkaren och politikern Ivan (Iwan) Bratt byggde stegvis upp ett system där det offentliga kontrollerade spritförsäljningen – från import och tillverkning till restauranger och detaljhandel. Efter att förbudsvännerna knappt förlorat folkomröstningen om rusdrycksförbud 1922 infördes det så kallade brattsystemet i hela landet. En omfattande kontrollbyråkrati växte fram. En begränsad mängd sprit gick bara att köpa med motbok, och tilldelningen skilde sig åt efter kön och samhällsposition – om man ens fick någon. En indragen motbok, exempelvis efter anonyma tips, gick inte att överklaga i högre instans. Systemet kom att gälla fram till att motboken avskaffades 1955. Under 1960- och 1970-talen intensifierades debatten om svensk alkoholpolitik. Kritiker menade att restriktionerna var alltför hårda och att de inte längre gav önskad effekt. Samtidigt ökade den illegala alkoholförsäljningen och smugglingen. Men det är egentligen först med EU-medlemskapet 1995 som svenska alkoholrestriktioner tydligare börjar närma sig övriga Europa. Lyssna också på: Sveriges bryggeriers historia – utan konkurrensen mot Prippsmonopolet.Bild: Kvinnlig expedit vid ett Stockholmssystem (nuvarande Systembolaget) stämplar och kontrollerar en motbok, Stockholms stadsmuseum. Fotograf: Karl Ransell (SvD). Mellan 1928 och 1934. Public domain (Internet Archive). Musik: ”Fest hos Gustafssons” av Kalle Namdeman, Odeon (19094-A), 1924. Public domain (Internet Archive). Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Migration mellan Finland och Sverige har pågått ända sedan medeltiden. Andra världskriget drabbade Finland hårt med höga krigsskadestånd och förlorat territorium, medan Sverige efter kriget upplevde en snabb ekonomisk utveckling och utbyggd välfärd. En gemensam nordisk arbetsmarknad 1954 gjorde det ännu enklare att flytta över Bottenviken.Under 1960- och 1970-talet accelererade migrationen från Finland. Sverige lockade med arbete, högre löner och en mer utvecklad välfärd än i Finland. Och migrationen skulle toppa 1969-70 när tiotusentals finnar gör flytten på bara några månader. I dag bor cirka 733 000 personer med finländsk bakgrund i Sverige.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Jarmo Lainio, professor emeritus i finska vid Stockholms universitet, om finländarnas historia i Sverige. Han är redaktör för antologin Finländarnas historia i Sverige – I en ny tid 1995-2025 (2026).I dag flyttar relativt få från Finland till Sverige. Men under rekordåren såg det annorlunda ut. Hösten 1969 lämnar tiotusentals finländare sina hem på bara några månader och kliver rakt in i Sveriges industrisamhälle: löpande band, skiftjobb och en välfärdsstat som redan hunnit bli vardag. För många blir flytten en biljett ut ur trångboddhet och osäkerhet – men också in i ett nytt språk, ett nytt tempo och en ny arbetskultur.Mellan 1945 och 1990 kom omkring en halv miljon finländare till Sverige. Samtidigt har migrationen länge varit delvis cirkulär: många stannade några år och återvände. I dag bor cirka 733 000 personer med finländsk bakgrund i Sverige (ofta definierat som första till tredje generation).Redan under medeltid och tidigmodern tid etablerades finskspråkiga grupper i det som i dag är Sverige, tydligast i Tornedalen. I slutet på 1500-talet bjöd Karl IX in svedjebrukande skogsfinnarna till skogsbygder i bland annat Bergslagen och Värmland. Migrationen mellan Finland och Sverige har återkommande följt några huvudmönster: arbetskraftsrörlighet, handel i båda riktningar, flykt under krigstider och kolonisation.Under andra världskriget tog Sverige emot flyktingar – och inte minst finska krigsbarn. Det var en humanitär insats, men också en migrationsform som bar på trauma och som kom att påverka familjer i generationer.Efter 1945 gick Sverige in i en period av snabb tillväxt och arbetskraftsbrist, medan Finland brottades med återuppbyggnad och en hård strukturomvandling. När den nordiska arbetsmarknaden etablerades 1954 blev det dessutom betydligt enklare att flytta för arbete. I Finland minskade behovet av arbetskraft i skogs- och jordbruk, samtidigt som svensk industri skrek efter folk.Sverige lockade även med en mer utbyggd välfärdsstat. Folkpensionsreformen beslutades 1946 och trädde i kraft 1948, och ATP-systemet trädde i kraft 1960. I Finland reformerades folkpensionen 1956, och lagen om inkomstrelaterad pension för anställda trädde i kraft den 1 juli 1962.Under 1950-talet ökade invandringen gradvis. Men i slutet av 1960-talet växlar migrationen upp till historiskt höga nivåer. Samtidigt förändras geografin: en större andel kommer från norra Finland, och i Sverige går flytten i ökande grad till industriorter i mellersta Sverige och storstadsregionerna.Företag rekryterade aktivt – ibland utan tolk och med begränsad introduktion. Med tiden utvecklades mer organiserad inskolning och, på vissa arbetsplatser, material på finska.Bild: Många finska kvinnor kom till Borås under efterkrigstiden för att arbeta i stadens textil- och konfektionsindustri som Algots. Invandrade arbetare blev en viktig del av produktionen och av Borås utveckling som industristad. För många kvinnor innebar arbetet i fabrikerna både en försörjning och början på ett nytt liv i Sverige. Källa: Algots publicity dept. som vykort, skapad 1955. Upphovsrätt: Public Domain.Musik: “Saatuma” med Ari Roikola, SoundCloud, https://soundcloud.com/ari-roikola, Creative Commons.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dagens Finland har uppstått i spänningen mellan två expansiva makter Sverige och Ryssland. Den östra riksdelen var en integrerad del av Sverige under en längre period än områden som Skåne och Blekinge.Integreringen av Finland i Sverige var en lång process som sträckte sig från vikingatiden till Nöteborgsfreden år 1323. Det var först när de svenskspråkiga befolkningsgrupperna fick stöd från den svenska statsmakten som de på allvar etablerades sig i Finland. Men rikssprängningen år 1808-09 innebar att vi skrev ut Finland från den svenska historien och glömde bort den svenskspråkiga i Finland. Detta är ett betalt samarbete med Svenska litteratursällskapet i Finland.I denna repris av podden Historia Nu samtalar programledaren med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet och aktuell med boken Finlands svenska historia.Finland var aldrig en koloni till Sverige utan en integrerad del av landet precis som Södermanland eller Småland. Den finska allmogen och ståndspersoner var tidigt representerade på riksdagar och Finland beskattades inte hårdare är det som blev dagens Sverige. Viktigare var att både Sverige och Finland kom att inlämmas i den västliga kultursfären i och med den katolska kyrkans utbredning i både Sverige och Finland.Språket som identitetsmarkör blev viktig först under den ryska perioden när den finska nationalismen utvecklades. Svenska vs finska var ingen viktig fråga förrän självständigheten från Ryssland 1917. Identiteten var snarare knuten till den lokala platsen, religionen och den sociala positionen.Bild: Svecia, Dania et Norvegia, Regna Europæ Septentrionalia. Kopparsnitt publicerat i Amsterdam 1635. 1:4 400 000Musik: Finlandia av Sibelius, 1922, franförd av VESSELLA'S ITALIAN BAND, Internet Archive, Public Domain.Lyssna också på De mytiska finska korstågen eller hur Finland blev Sverige. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När Röda armén gick till motoffensiv 1943 var det inte längre samma armé som fallit sönder under krigets första år. Den hade reformerats, industrialiserats – och hårdnat. Segern över Nazityskland var ingen plötslig triumf, utan resultatet av enorma materiella resurser, organisatorisk anpassning och ett system där människoliv ofta behandlades som förbrukningsvaror.Röda arméns seger har ofta framställts som en triumf för det sovjetiska systemet och Josef Stalins strategiska snille. Men segern byggde på offer i en nästan ofattbar skala – och på ett statssystem där individen ofta underordnades målet. Bakom propagandans fasad döljer sig en verklighet av enorma förluster, brutala ledningsmetoder och en avgörande – men länge nedtonad – hjälp från väst via Lend-Lease.I detta andra av två avsnitt om Röda armén i podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med militärhistorikern och författaren Anders Frankson om Röda arméns väg från nederlag till seger – och vad den kostade. Frankson är aktuell med boken Myten om den oövervinnliga Röda armén (Stevali Fakta, 2025).Kulmen kom i Berlin våren 1945. Striderna i och kring staden blev intensiva och kostsamma, och när en sovjetisk fana hissades över riksdagshuset blev bilden en symbol för segern – och för den enorma mänskliga kostnaden.Röda arméns strategi vilade i hög grad på numerär och uthållighet. Sovjetunionen kunde mobilisera enormt, och förluster accepterades i en skala som saknade motstycke i europeisk krigföring. De sammanlagda sovjetiska krigsförlusterna (militära och civila) anges ofta till omkring 26–27 miljoner döda, även om exakta tal är omstridda.Den materiella styrkan byggdes inte minst genom industrins omställning. När Tyskland anföll 1941 evakuerades människor och fabriker österut i en logistisk jätteoperation. Produktionen fortsatte därefter i nya industriområden i inlandet, vilket lade grunden för en växande sovjetisk överlägsenhet i stridsvagnar, artilleri och ammunition från 1943 och framåt.Efter katastroferna 1941–1942 började den sovjetiska krigföringen gradvis anta en mer operativt mogen form. Röda armén planerade i större skala, kombinerade truppslag bättre och utvecklade offensiver som syftade till att bryta igenom, rulla upp och slå mot djupet i den tyska fronten.Till detta kom Lend-Lease – hjälpen som länge tonades ned i sovjetisk historieskrivning. Via USA:s stödprogram fick Sovjetunionen bland annat över 400 000 jeepar och lastbilar, tusentals pansarfordon (inklusive stridsvagnar) samt stora mängder flygplan, livsmedel och bränsleprodukter. Särskilt lastbilarna var avgörande för logistiken: de gjorde det lättare att hålla tempot i offensiver, flytta artilleri och försörja förband långt fram.Den militära effektiviteten hade ett högt pris. Utbildningen av värnpliktiga kunde vara kort, och disciplinen upprätthölls delvis genom terror. Stalins order nr 227 (”Inte ett steg tillbaka!”) från den 28 juli 1942 formaliserade spärrförband bakom linjerna och strafförband som skickades till särskilt farliga uppdrag. Systemet bidrog till att minska reträtter – men gjorde också kriget ännu brutalare för de egna soldaterna.Krigets brutalitet fortsatte efter frontens tystnad. Sovjetiska soldater som överlevt tysk fångenskap möttes ofta av misstänksamhet vid hemkomsten. Att ha blivit tillfångatagen kunde betraktas som skam – i värsta fall som potentiellt förräderi – och många hamnade i filtreringsläger och senare i arbetsläger.Bildtext: Sovjetiska soldater hissar den röda fanan över riksdagshuset i Berlin den 2 maj 1945. Fotografiet, känt som Raising a Flag over the Reichstag, togs av Jevgenij Chaldej och publicerades den 13 maj 1945 i tidskriften Ogoniok (nr 19), på titelsidan (inte omslaget). Wikipdia. Public Domain.Musik: Red Army 25th Anniversary Song, framförd av Röda arméns kör under ledning av A. V. Alexandrov.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Röda armén grundades i januari 1918, mitt under revolutionens efterdyningar och det ryska inbördeskriget. Syftet var att försvara bolsjevikernas maktövertagande och slå ner såväl interna som externa fiender. För att hantera misstron mot gamla officerare infördes systemet med politiska kommissarier – politruker.Det innebar att militära befälhavare övervakades politiskt och i praktiken kunde få beslut ifrågasatta eller stoppade om de ansågs ideologiskt felaktiga. Det bidrog till en kultur där lojalitet ofta vägde tyngre än kompetens – och där rädslan för att fatta egna beslut kunde bli förlamande när krisen kom.I detta första av två avsnitt om Röda armén i podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med militärhistorikern och författaren Anders Frankson om Röda arméns väg från nederlag till seger – och vad det kostade. Frankson är aktuell med boken Myten om den oövervinnliga Röda armén (Stevali, 2025).Röda armén formades tidigt som ett politiskt projekt. Under inbördeskriget och de första åren därefter kombinerades revolutionär övertygelse med hård pragmatism: tsararméns officerare rekryterades i stor skala som ”militära specialister”, samtidigt som partiet säkrade kontrollen genom kommissariesystemet. Det skapade i praktiken ett dubbelkommando – ett militärt och ett politiskt.När Josef Stalin genomförde de stora utrensningarna under 1930-talet drabbades officerarkåren hårt. Tusentals arresterades, avrättades eller försvann in i lägersystemet. Följden blev en självstympning: erfaren ledning försvann, misstänksamheten blev norm och befordringar kunde avgöras mer av politisk pålitlighet än av militär skicklighet. När Tyskland anföll 1941 stod Röda armén därför svagare i sin ledningsstruktur än siffrorna på pappret antydde.Vinterkriget mot Finland 1939–1940 blev en varningsklocka. Trots att Sovjetunionen till slut tvingade fram eftergifter visade striderna tydligt brister i samordning, en farlig underskattning av motståndaren och en taktisk stelhet som kostade dyrt. Det var ett test som Röda armén till sist ”vann” – men knappt, och till ett mycket högt pris.Bildtext: Röda armén paraderar i Moskva, 1922. Bilden visar en infanteriparad ur Röda armén i Moskva framför Lev Trotskij, under de första åren efter den ryska revolutionen. Parader som denna användes för att demonstrera den nya sovjetstatens militära styrka och politiska sammanhållning. Källa: Agence de presse Meurisse, Bibliothèque nationale de France. Wikipedia, Public domain.Musik: Red Army 25th Anniversary Song, framförd av Röda arméns kör under ledning av A. V. Alexandrov – kompositören bakom melodin till Sovjetunionens nationalsång (antagen 1944).Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 20 mars 1600 föll fem av rikets främsta adelsmän för bödelns svärd på Stora torget i Linköping. Händelsen har gått till historien som Linköpings blodbad och utgör kulmen på den maktkamp som under 1590-talet slet sönder den svenska Vasastaten.I centrum stod motsättningen mellan hertig Karl (den blivande Karl IX) och hans brorson Sigismund, kung av både Polen och Sverige. Blodbadet var inte en isolerad våldshandling utan resultatet av en långvarig konflikt där religion, lagtolkning och dynastisk rivalitet vävdes samman. Samtidigt markerade avrättningarna ett avgörande steg mot en mer centraliserad stat, där kungamakten i praktiken stärktes på högadelns bekostnad.I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern och författaren Erik Petersson om hertig Karl: uppror, blodbad och den politik som formade Sverige efter Sigismundkriget. Petersson har bland annat skrivit boken Karl IX – kampen om kronan. För att lyssna på hela avsnittet måste du bli medlem i Historia Nu Premium.När Gustav Vasa säkrade arvriket genom Västerås arvförening 1544 var det tänkt att bli grunden för en stabil tronföljd – men istället följde brodermord och senare inbördeskrig mellan kung Sigismund och Hertig Karl. Efter Johan III:s död 1592 ärvde sonen Sigismund den svenska kronan. Därmed uppstod en personalunion mellan det katolska Polen och det lutherska Sverige. Sigismunds frånvaro och katolska tro väckte oro hos stora delar av prästerskapet, allmogen – och hos hertig Karl, som framställde sig som försvarare av reformationens verk.Vid Uppsala möte 1593 fastslogs den augsburgska bekännelsen som rikets enda tillåtna lära. Beslutet innebar i praktiken att katolsk gudstjänst förbjöds och att kungen förväntades regera i enlighet med luthersk ortodoxi. Detta var mer än en trosfråga. Genom kyrkomötets beslut skapades en religiös legitimitet för hertig Karls maktanspråk. Han kunde hävda att hans agerande syftade till att skydda den “rena läran” mot återkatolisering.Motsättningarna övergick gradvis i öppet krig. Vid riksdagen i Söderköping 1595 bekräftade ständerna Karl som riksföreståndare mot Sigismunds vilja. Konflikten kulminerade i slaget vid Stångebro den 25 september 1598, strax utanför Linköping. Sigismunds styrkor besegrades och kungen tvingades lämna Sverige. De rådsherrar som stött honom – däribland rikskanslern Erik Sparre och medlemmar av ätterna Banér och Bielke – utlämnades till hertigen mot löfte om rättslig prövning. De fängslades på Linköpings slott i väntan på rättegång.Rättegången inleddes den 3 mars 1600, när hertig Karl tillsatte en domstol med 153 personer från adel, krigsbefäl, borgerskap, allmoge samt fogdar och lagläsare. Konstruktionen gav sken av bred nationell förankring, men hertigen dominerade processen.Bildtext: Gustav Banér skildras natten före sin avrättning den 19 mars 1600 av PA Huldberg i anslutning till Linköpings blodbad. Källa: Nordiska museet, Reprofotograf/skanning: Bertil Höglund. licens: CC BY-NC-NDMusik: Explosion av Efliz, Storyblock AudioHuvudanklagelsen var landsförräderi. De åtalade hävdade att deras lojalitet mot Sigismund vilade på laglig arvsrätt och tidigare edsavläggelser. Försvaret betonade kontinuitet och plikt; hertig Karl tolkade hållningen som uppror. Efter veckor av förhör och påtryckningar föll domen. Flera adelsmän bad om nåd och skonades. Fem vägrade erkänna skuld. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Världen hade aldrig tidigare sett en så stor flotta som när den spanska armadan 1588 seglade från Spanien mot England. Målet var att göra upp med randstaten som lät kapare angripa spanska skepp lastade med silver från Nya världen – och som dessutom stödde upproret i de spanska Nederländerna.Men operationen var för komplicerad för att lyckas. Engelsmännen hade både skicklighet och tur på sin sida, och mot vädrets makter spelar flottans storlek mindre roll än vad stormakter gärna vill tro.I reprisen av avsnitt 105 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Hugo Nordland, aktuell med boken Militära misstag, om den spanska armadans undergång.Den spanska armadan hör till historiens mest omtalade militära misslyckanden – och är en sorglustig historia som ger en föraning om Storbritanniens framtida dominans till havs. En mindre engelsk flotta, med rörligare fartyg och effektivare taktik, lyckades skapa oordning i den spanska formationen och utnyttja läget när vinden och sjön vände emot spanjorerna.Bakom expeditionen stod Filip II:s frustration över engelska kapare, det engelska stödet till upprorsmännen i Nederländerna och en stark vilja att återinföra katolicismen i England. Därför satte den spanske kungen samman den största invasionsflotta samtiden kunde mobilisera.Till befälhavare utsåg Filip II hertigen av Medina Sidonia – en av Spaniens främsta adelsmän och en skicklig administratör, men utan erfarenhet av sjökrig. Flera av hans underordnade ville att han skulle gå in i Plymouth Sound och slå till mot den engelska flottan innan den hann lämna hamn, men han avstod och höll sig till sina instruktioner om att i stället förena sig med hertigen av Parmas invasionsstyrka. Det blev ett beslut som i efterhand framstår som en missad möjlighet.Bild: Den spanska armadan lämnar Ferrol i Spanien. Musik: Antonio de Cabezón – Diferencias sobre “La Dama Le Demanda” (Ray M. Blanchard), licensierad under Creative Commons enligt avsnittsbeskrivningen.  Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vid andra världskrigets utbrott i september 1939 stod Sverige inför hotet av en tysk invasion från havet. Och när Nazityskland i april 1940 invaderade Danmark och Norge blev hotbilden mot Sverige akut. Skånes kuster blev ett av rikets mest utsatta områden.Svaret på hotet blev skånelinjen, en över 50 mil lång befästningslinje som sträckte sig från Båstad i nordväst, längs Skånes sydkust och upp till Vieryd i Blekinge. Linjen kom att utgöra ryggraden i det svenska kustförsvaret under mer än ett halvsekel. Men frågan är om den inte var omodern redan när den byggdes?I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Marcus Törner om Skånelinjen – dess taktiska och strategiska betydelse, dess dramatiska tillkomst under andra världskriget och hur linjen levde vidare in i det kalla kriget. Törner är aktuell med boken Operation Rädda Danmark – Sveriges hemliga plan att rädda Danmark.Skånelinjen började planeras redan hösten 1938, som en reaktion på det försämrade säkerhetsläget i Europa efter Nazitysklands expansion. Sommaren därpå inleddes bygget av ett strandförsvar från Båstad i nordväst till Vieryd i Blekinge. Målet var att skydda Sverige mot en möjlig tysk invasion över Östersjön eller Öresund – särskilt efter ockupationen av Danmark och Norge i april 1940.Under bara ett år uppfördes över tusen bunkrar i rekordfart. Linjen, även kallad Per Albin-linjen efter statsministern Per Albin Hansson, blev ett konkret uttryck för Sveriges neutralitetspolitik i praktiken. Här rustade landet för att stå emot – om inte vinna – så åtminstone bromsa en angripare tills mobilisering kunde ske.Försvarslinjen byggdes i flera etapper mellan 1939 och 1940. Under högtrycksperioder göts upp till 16 värn per dag. Totalt uppfördes 1 063 värn i tolv grundmodeller och femton variationer, främst avsedda för kulsprutor, kanoner och observationsändamål. Värnen placerades med maximalt 1 200 meters mellanrum för att möjliggöra korseld längs strandlinjen – så kallad flankerande eldgivning. Endast ett fåtal värn var riktade direkt mot havet.Värnen konstruerades för att stå emot artilleribeskjutning och flygbombning, särskilt i strategiskt utsatta områden som Helsingborgstrakten. I flera fall kompletterades de med skyddsrum, förråd och signalförbindelser. Vissa sektioner fick flera försvarslinjer: en direkt vid stranden, en andra några hundra meter inåt land, och en tredje längre in som skyddslinje.På bara några månader förvandlades stränder, hamnar och kustbyar till en beväpnad mur – en betonglinje med flankerande eldgivning, pansarvärnskanoner och observationsbunkrar. I rekordfart reste Sverige sin sista försvarslinje. Skånelinjen, även kallad Per Albin‑linjen, som är en av de mest omfattande militära befästingsarbetena i svensk historia. Med över tusen bunkrar längs södra kusten var syftet att möta en tysk invasion från havet.Mellan 1939 och 1940 uppfördes 1 063 värn utmed kusten från Båstad i nordväst till Vieryd i östra Blekinge. Under högsommaren 1940 – när krigsrisken ansågs som som störst – färdigställdes upp till 16 värn per dag. Byggandet organiserades i etapper, och upp till åtta olika entreprenörer var engagerade enbart i Blekinge.Värnen byggdes för att tåla 21 cm artilleribeskjutning och flygbomber på upp till 300 kg, med personal inkallad genom beredskapssystemet.Bild: Värn 138 i Skånelinjen, fotograferat 1940 under andra världskriget. Anläggningen uppfördes som en del av det svenska kustförsvaret för att skydda landet mot en befarad invasion. Källa: Regionmuseet Skåne (regionmuseet.se), ”Foto: Okänd, 1940. Värn 138 i Per Albin-linjen i Skåne”. Public Domain.Musik: Musik: Time Is Running Out av Jon Presstone, Storyblock Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I ett skogsbryn på estniska Dagö finns hundratals enkla kors gjorda av pinnar, löv, stenar och kottar – till minne av den sista gudstjänsten som de svensktalande invånarna höll i augusti 1781, innan de påbörjade en nio månader lång dödsmarsch till det som skulle bli Gammalsvenskbyn i södra Ukraina.Svenskarna från Gammalsvenskby är historien om vanliga människors öde i händerna på mäktiga adelsmän, kejsarinnor, röda tsarer och svensk byråkrati. Men det är också berättelsen om hur en liten etnisk grupp lyckades bevara sin identitet genom sekler av omvälvningar, krig och tvångsförflyttningar.I reprisen av avsnitt 33 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Jörgen Hedman – författare, lärare och forskare med särskilt fokus på svenskar i österled: i Finland, Estland, Lettland och Ukraina. Han har fördjupat sig i historien om Gammalsvenskby och dess fascinerande öde.Efter att ha lämnat Dagö genomgick svenskarna en prövande vandring genom Ryssland, där många dukade under av köld, sjukdom och utmattning. När de överlevande nådde södra Ukraina 1782, väntade nya svårigheter: de var fiskare, inte jordbrukare, och hade svårt att anpassa sig till de nya levnadsförhållandena.Ändå lyckades byborna hålla fast vid sitt svenska ursprung, sitt ålderdomliga språk och sina traditioner. Giftermål med ryssar förekom inte. Ursprunget kan spåras tillbaka till 1100-talet, då svenska nybyggare från nuvarande Finland slog sig ner på Dagö. Under 1500-talet levde de under den svenska kronan.Förflyttningen till Ukraina blev verklighet efter en rättslig tvist mellan byborna och den svenske godsägaren Otto Reinhold Stenbock, som gjorde anspråk på deras mark. Den ryska kejsarinnan Katarina II erbjöd dem ny mark i sitt rike – vilket innebar den långa, dödliga marschen söderut.Livet i den nya svenskbyn präglades av svårigheter under både tsarväldet och Sovjetkommunismen. 1929 tilläts hela Gammalsvenskby att emigrera till Sverige. Men det nya landet, som de flesta bara kände till genom berättelser, blev en besvikelse. Många saknade Ukraina, och 1931 återvände 26 familjer – bara för att drabbas av Stalins förföljelser och deportationer.Den 1 augusti 1928 anlände de första svenskbyborna till Trelleborg. Under 1929 fördes cirka 900 personer till Sverige. De flesta slog sig ner på Gotland, medan några fortsatte till Kanada. Ytterligare ett femtiotal lyckades återvända till Sverige 1957.Bildtext: Svenskbyborna anländer till Jönköpings station den 2 augusti 1929 efter århundraden i exil, senast i Ukraina. Totalt 885 personer togs emot i Sverige och inkvarterades bland annat på Ryhov. Foto: Atelier Rylander, 1929. Jönköpings museum, Digitalt museum, Public domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vikingarnas resor till Nordamerika blev den sista länken i en nordatlantiska kedja av nordbornas bosättningar. Norge, Island och Grönland bands ihop via havet i en väldig kedja. När Erik Röde år 985 grundade den grönländska kolonin skapades en utgångspunkt för vidare färder västerut.Vinlandsresor var först nordiska sagor, för att sedan 1960-talet ta en allt tydligare form med hjälp av nya arkeologiska fynd och innovativa mättekniker. Nu kan vi datera ett av vikingarnas besök på New Foundland till år 1021 – 471 år före Columbus.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Fredrik Charpentier Ljungkvist, professor i historia, med särskild inriktning på historiska geografi vid Stockholms universitet, om nordbornas närvaro i Nordamerika.Vinlandsresorna är en berättelse om logistik, resurser och risk: små samhällen i Grönlands fjordar som behövde timmer, järn och prestigevaror – och som till slut pressades av klimat, ekonomi och avstånd.Grönlänningasagan, berättar om en rad expeditioner, där Bjarni Herjólfsson obeserverar det amerikanska fastlandet första gången år 986 efter att ha drivit ur kurs under en resa från Island till Grönland. Bjarni landsteg aldrig, men hans iakttagelser av ett skogbevuxet land i väster tände Leif Erikssons utforskarlust, som kring år 1000 seglade mot väster. I nordiska källtraditioner knyts tre namn till färden: Helluland, Markland och Vinland – platser vars exakta lägen länge diskuterats, men som brukar tolkas som delar av Nordamerikas nordöstra kustvärld.Idag vet vi med säkerhet att år 1021 fälldes träd på Newfoundland med metallverktyg – och en kombination av årsringsanalys och en kol-14-signatur gör det möjligt att datera händelsen exakt. Det är ett av de tydligaste ögonblicken där vikingatidens sagoberättande plötsligt får en hård, daterbar kontur: nordbor var faktiskt i Nordamerika, nästan fem sekel före Columbus.I sagornas värld delas kusten i tre zoner som nästan låter som ett ekonomiskt inventarium: Helluland – stenigt land (ofta kopplat till Baffin Island); Markland – skogsland (ofta kopplat till Labrador) och Vinland – det ”milda” landet med druvor/vildvin. Indelningen säger något viktigt: resorna västerut var inte bara äventyr, utan också en jakt på bristvaror – särskilt virke, i ett Grönland där trä var en strategisk resurs.Platsen L’Anse aux Meadows, som ligger längst upp på Newfoundland, var ett basläger – en nod för vidare färder och resursutnyttjande. Fynden visar också järnhantering, avgörande för att kunna reparera fartyg efter Atlanten. Flera spår antyder att nordborna rörde sig längre söderut. Ett ofta diskuterat exempel är butternut/valnöt (Juglans cinerea), som inte växer naturligt på Newfoundland. Att sådana nötter ändå hittats på platsen kan peka mot resor in i Saint Lawrence-viken, där arten förekommer.I de isländska sagorna dyker ett laddat ord upp: skrälingar – nordbornas benämning på de människor de mötte i väster. Berättelserna beskriver både handel och konflikt, men också hur osäkerheten växer: avståndet hem är enormt, man är få, och varje förlust slår hårt.Styrkeförhållandet var också en realitet: en liten, långt bort belägen grupp nordbor kunde knappast hålla ett permanent grepp om ett område där de alltid riskerade att bli numerärt underlägsna. Resultatet blev sannolikt att Vinland, hur lockande det än var, blev för dyrt att försvara i längden.Bild: Leif Eriksson upptäcker Amerika (1893) av Christian Krohg, Nasjonalgalleriet i Oslo. Verket är ett exempel på den nationalromantiska rörelse som var stark i Norge under slutet av 1800-talet. Källa: Christian Krohg, Leif Eriksson upptäcker Amerika (1893), Nasjonalgalleriet, Oslo.Wikipedia. Public.Musik: Voyage To America av Humans Win, Storyblock Audio. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sommaren 1950 exploderade Kejneaffären som utmanade synen på rättssäkerhet och eroderade politiskt förtroende. Det började som en pastors kamp mot en påstådd homosexuell liga i Stockholm och utvecklades till en konstitutionell kris med effekter ända upp i regeringen.Kejneaffären blottlade en samtid präglad av djup misstro mot makten, medial sensationslystnad och moralpanik. I en tid då folkhemmet växte sig allt starkare visade affären hur snabbt rykten kunde tolkas som “sanningar” – och hur homofobi fungerade som bränsle för politiska och juridiska härdsmältor.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Henrik Berggren om Kejneaffären, begreppet rättsröta och hur moraliska föreställningar formade 1950‑talets syn på rättvisa, makt och homosexualitet. Henrik Berggren är historiker och författare. Är du en vanlig prenumerant får du bara lyssna på tio minuter. Vill du höra hela avsnittet blir du premium-medlem via historia.nu/premium. Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.Kejneaffären bidrog till att begreppet rättsröta fick fäste i svensk politisk debatt under några år på 1950-talet. Det blev en symbol för ett påstått systemfel där vänskapskorruption, mörkläggning och hemliga lojaliteter styrde rättsväsendet. Men Kejnekommissionens rapport visade snarare på en kombination av övertolkade rykten, homofobi och pressdriven hysteri.Pastor Karl‑Erik Kejne, verksam vid Stadsmissionen i Stockholm, var en kontroversiell gestalt som i slutet av 1940‑talet hävdade att han avslöjat en homosexuell liga med kopplingar till maktens centrum. Enligt Kejne utnyttjade denna hemliga sammanslutning unga män i prostitution och skyddades av högt uppsatta poliser, jurister och politiker.Anklagelserna slog rot i ett samhälle där homosexualitet, trots att det avkriminaliserats 1944, fortfarande sågs som en samhällsfara. I Kejnes framställning var den homosexuella “ligan” inte en subkultur utan en korrupt, konspiratorisk elit med tentakler in i statens kärna. Pressen tog upp tonen, och snart blev hans påståenden riksangelägenheter.Kejnes första måltavla blev lekmannapredikanten Gösta Malmberg, som 1950 dömdes för otukt med en man under hans vård. Fallet beskrevs som en skådeprocess, och pressens intensiva bevakning förstärkte bilden av att Kejnes misstankar var korrekta. Därefter riktades anklagelserna högre upp – mot kabinettssekreteraren Nils Quensel, som anklagades för sexuella kontakter och maktmissbruk. Trots avsaknad på bevis avgick Quensel i oktober 1951.Kejne hävdade att han utsattes för mordförsök och att polisen samarbetade med den liga han försökte avslöja. Till slut tillsatte regeringen en medborgarkommission – Kejnekommissionen – för att utreda affären. Dess slutsatser gjorde få nöjda: ingen liga kunde styrkas, och många vittnesmål visade sig vara grundade i rykten.Det som möjliggjorde Kejneaffären var inte bara en karismatisk visselblåsare eller sensationslystna medier. Det var ett samhällsklimat genomsyrat av moralism, rädsla och kontroll. Homosexualitet var visserligen lagligt – men i praktiken djupt stigmatiserat. Därmed blev en “homosexuell liga” en projektionsyta för allmänhetens oro över förlorade värden och ett förändrat samhälle.Bildtext: Karl-Erik Kejne (1913–1960), svensk pastor och samhällsdebattör, som blev känd för sin roll i den så kallade Kejneaffären under 1950-talet, där han anklagade delar av samhällseliten för homosexualitet och maktmissbruk. Fotografi publicerat i Tidningen Se, fotograf okänd. Bilden är i det offentliga domänet (Public Domain). Källa: Wikimedia Commons.Musik: Piano Diamond Swing av Volodymyr Piddubnyk, Storyblock Audio Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Rudolf Höss har blivit sinnebilden för den byråkratiske massmördaren – en känslokall tjänsteman som metodiskt genomförde Hitlers ”slutgiltiga lösning”. Som kommendant i Auschwitz-Birkenau byggde han upp det största nazistiska utrotningskomplexet och är direkt ansvarig för morden på över en miljon människor.Trots sina omänskliga brott lyckades Höss i viss mån forma eftervärldens bild av sig själv genom den självbiografi han skrev i fängelset före avrättningen i Polen den 16 april 1947. I texten ger han en närmast uttryckslös redogörelse för sina handlingar, något som både fascinerat och förskräckt eftervärlden. Hur kunde en människa begå så obeskrivliga brott, erkänna dem utan synbar ånger – och till synes inte känna skuld?Rudolf Höss skiljer sig från många andra nazistledare genom att han utan omsvep erkände sina brott och angav sina medbrottslingar. Trots att han "bara" var en mellanchef i nazismens mordmaskineri är han ansvarig för dödandet av omkring 1,1 till 1,5 miljoner människor i Auschwitz – framför allt judar, men även romer, sovjetiska krigsfångar och andra.I reprisen av avsnitt 102 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med kulturjournalisten och författaren Nicklas Sennerteg, som är aktuell med boken Allt jag känner är att mina fötter gör ont – Förhören med Rudolf Höss (Historiska Media). Genom en kritisk granskning av Höss berättelse belyser Sennerteg nya perspektiv på en av historiens mest fruktansvärda gärningsmän – och avslöjar hur mytbildningen kring honom vuxit fram.Förhören med Höss har blivit en viktig källa till förståelsen av det tredje rikets komplexa, ofta överlappande mördarbyråkrati. Men trots den rikliga dokumentationen är det flera detaljer i hans berättelse som inte stämmer. Forskare som Nicklas Sennerteg har identifierat luckor och osanningar i hans självbiografi – bland annat saknas belägg för att Höss skulle ha deltagit i första världskriget, vilket han själv hävdade. Dessutom gick han med i det nazistiska partiet så sent som 1933. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Domenico Scandella, mer känd som Menocchio (1532-1599), var mjölnare i byn Montereale i Friulien, nordöstra Italien. Genom samtal och läsning av icke auktoriserade biblar, koranen och fantasifulla reseskildringar hade han utvecklat en egenartad syn på världen och Gud – idéer han mer än gärna delade med sin omgivning.I Menocchios skapelseberättelse hade världen uppstått ur en ostmassa där maskarna blev änglar. I motreformationens Italien fanns inget utrymme för fritänkare som Menocchio, som var mycket kritisk till kyrkan och dess prelater. Trots varningar från familj och vänner kunde han inte låta bli att utförligt redogöra för sina uppfattningar inför inkvisitorn samt knappt kunde tro att Menecchio tänkt ut allting själv.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren, historikern och dokumentärfilmaren Maja Hagerman om Menocchios världsbild i det sena 1500-talets Italien.Genom inkvisitionens rättegångsprotokoll kunde den italienske historikern Carlo Ginzburg komma nära Menocchios tankevärld i sin banbrytande bok Osten och maskarna (1976), som nyligen utkommit i ny svensk översättning. Boken visar hur folklig kultur, tryckt kunskap och religiös kontroll kolliderade i det tidigmoderna Europa – och hur en enskild individ kunde tänka självständigt, men också riskera livet för det.Menocchio utmärkte sig genom sin vilja att öppet resonera om religion, skapelsen och samhällets ordning. Han diskuterade gärna med grannar, präster och främlingar och blev känd som en person med avvikande och provocerande idéer. Det var inte ett enskilt uttalande som väckte inkvisitionens intresse, utan hans ihärdiga spridande av sina tankar.Kärnan i Menocchios världsbild var en radikalt okonventionell skapelseberättelse. Han beskrev hur världen uppstått ur ett slags urkaos, likt mjölk som blir till ost, ur vilken maskar spontant framträder. Dessa maskar identifierade han med änglarna – och i vissa versioner även med Gud själv. Hos Menocchio var Gud inte en allsmäktig och avlägsen skapare, utan en del av naturens utveckling.Hans gudsbild var starkt naturalistisk och antihierarkisk. Han förnekade jungfrufödseln, ifrågasatte Kristi gudomlighet och avvisade kyrkans sakrament, helgonkult och prästerskapets särställning. För honom var religion främst en moralisk fråga: att leva rättfärdigt, inte förtrycka de fattiga och behandla andra med rättvisa.Han förespråkade också religiös tolerans. Menocchio menade att olika folk trodde på Gud på olika sätt och att ingen religion hade monopol på sanningen – en farlig tanke i motreformationens Italien, där trosenhet betraktades som grundläggande för samhällsordningen.Menocchio tillhörde inte samhällets allra fattigaste, utan var en relativt självständig hantverkare och småbrukare. Han kunde läsa och skriva, hade innehaft lokala förtroendeuppdrag och deltog aktivt i byns sociala liv.Ginzburg visar att Menocchios idévärld inte kan reduceras till enkel folktro eller direkt påverkan från enskilda böcker. Hans tankar uppstod i ett komplext samspel mellan muntlig bondekultur och tryckt skrift.Bildtext: Mjölnaren Menocchio kom att brännas på bål för sina egensinniga tankar om världen och gud. En mjölnare avbildad i arbete på en gravyr från 1500-talet. Verktyg och kläder ger en inblick i dåtidens hantverk och sociala miljö.Gravyr av Jost Amman, återgiven av Paul Lacroix. Foto: J Amman/Paul Lacroix. Wikimedia Commons Public domain.Musik: Claudio Monteverdi – Vespro della Beata Vergine (1610) – Antifona ”Deus in adiutorium” Framförd av: Cantica Symphonia, dir. G. Maletto Liveinspelning, Kyrkan San Filippo, Turin i Italeien 3 oktober 2000. Wikimedia Common, Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.